Hela vägen hem till fotbollen Passningar. Vissa går i sidled, andra i djupled. Det finns de som hamnar offside, och de som går rakt hem till målvakten igen. Sedan finns det de som kämpar sig över kontinenter och förbi landsgränser. Som seglar med fotbollsvingar över världshav och trasar sönder kulturella motsättningar och sned-seende uppförsbackar på vägen. Innan de till slut landar som en mjuk bredsida precis där den var menad att landa. Den här gången på en halvt isad och sönderhaglad konstgräsplan i Åstorp. TEXT OCH FOTO: Oscar Larsson Det är tyst på en av Åstorps fotbollsplaner den här tors-dagskvällen. Mycket tystare än det i regel är under ett träningspass. Två centimeter hagel täcker marken och den oförlåtande - och jag vad intalar mig är den skånska - vin-den isar sådär en bit över lagom i kinderna. Vad jag räknar till 16 tonåringar har precis inlett sitt träningspass, ledda av en äldre man som med hjälp av självuppfunnet teckenspråk och visselpipa lyckas instruera den brokiga samlingen. Det är egentligen precis som vanligt, men ändå är det helt annorlunda. Någon saknar fotbollsskor, en annan saknar benskydd. Men glädjen, samhörigheten, kärleken, den är större än vad jag någonsin sett på en fotbollsplan. Detta är fotboll, och det är fotboll när den är som absolut mäktigast. Ordförande i Åstorps FF, Andreas Johansson, har precis avslutat kvällens träningspass med sina söner, först den yngre, sedan den äldre. Tre timmar i haglet och kylan. Hans träningskläder är nerpackade i en svart sopsäck med hänsyn till vädret; ”Ifall det skulle regna”. Vi går in i värmen en stund. – Det hela började med att fritidssamordnaren för kommunen hörde av sig till mig i januari. Vi ville direkt få in killarna i vår förening, och inte bedriva fotboll med nyanlända som en separat verksamhet, de skulle vara med-lemmar precis som alla andra. För stunden hade vi inget juniorlag, så vi startade ett med de här killarna, och nu är det precis det de utgör, berättar Andreas. Den största utmaningen låg i att försöka hitta ledare för att kunna bedriva träningar. Här hade Åstorp lite tur, och det ska man ha ibland. – Vi har en ung kille som tog kontakt med våra seniorer förra året och hörde om han kunde träna med dem, och det gick bra. På en av de sista träningarna förra säsongen drog han på sig en korsbandsskada, så nu tränar han bara rehab. Vi hörde med honom om han var intresserad av att träna grabbarna, och han blev eld och lågor, ler Andreas. Idrotten – ett universalspråk – No, no, look! Left, left! Den unge mannen slår på sitt vänsterben, vi tränar skott med vänsterfoten nu, eller höger om du är vänsterfotad, man måste bli stark med båda fötterna. Hans instruktioner är tydliga men ordfattiga. Han heter Ahmad Altawill och kommer fram till mig mitt under träningspasset. – Välkommen, bara säg till om du behöver någonting. Jag är här borta, säger Ahmad innan han joggar ut på pla-nen igen. Ahmad själv kommer ursprungligen från Syrien men har bott i USA under några år sedan dess, vilket förklarar hans perfekta amerikanska, han är glad och direkt, och känns som perfekt lämpad för rollen. Nu är han själv asylsökande i Sverige och har fått gå föreningens utbildning för ledare. – Den stora utmaningen är kommunikationen, språket. Bara två-tre stycken förstår eller talar engelska, vissa som har varit här lite längre tid är ganska bra på svenska, men det är inte jag. Så det är svårt ibland, men de är bra killar, good kids, very good kids, säger Ahmad. Andreas Johansson, ordförande i Åstorps FF. Bollar finns, benskydd och rätta skor är inte lika vanligt förekommande. 26 Skånebollen nr 2 # 2016
Skånebollen nr 2 - 2016
To see the actual publication please follow the link above