Skånes meste domare vill bli av med sina samlingar Lars Johansson lärde sig tidigt vägen till ett sunt och långt liv: ingen tobak, ingen alkohol och att röra sig mycket. TEXT OCH FOTO: Roger Gottfridsson I mitten av oktober fyller han 90 år och vet också nu för tiden vad man gör för att hålla sig ung: som åskådare till minst en fotbolls- eller handbollsmatch varje vecka! – Ja, det är undantag att jag inte ser minst en match varje vecka. Vilken nivå matchen spelas på är av mindre betydelse. Bara att befinna sig i den miljö där det idrottas är stimulerande, säger Lars som dömt 2.540 fotbollsmatcher och antecknat alla. – Till det drygt 1.500 handbollsmatcher, lika noggrant bokförda. – I statistiken har jag inte tagit med de otaliga korp- och skolmatcher som jag dömt. Lars är framstående i det som en gång infördes i skolbetygen under rubriken ”Ordning”. Han har inte bara bevarat anteckningarna från sin egen domarkarriär. I pärmarna finns noggranna uppgifter från åren som matchtillsättare i Hässleholmszonen i elva år, 1986-1996: – Vara matchtillsättare för ett 50-tal domare, ett för litet antal med tanke på att jag skulle se till att det kom domare till de cirka 2.200 matcher som spelades under ett år, var jobbigt. Det var många kvällar och nätter som gick. Som inte blev mindre av det kom en massa återbud. Ett år har jag antecknat 390 återbud. Jag klarade inte att hinna skaffa ersättare till alla. I sådana fall löste jag det nio gånger av tio genom att själv ge mig i väg och döma matchen… När jag i mitten av augusti träffar Lars berättar han att han föregående söndag varit och tittat på Hanaskogs IS mot Tomelilla IF i division 3. Tomelilla IF är en av de föreningar han varit verksam i, därför har han ett extra intresse för den. – Det var ingen bra match jag fick se. Det var två bottenlag och inget av dem vågade riskera särskilt mycket, en poäng var viktigare än att inte få någon. – Jag bestämmer mig inte så långt i förväg vilken match jag ska se. – Men en match jag ser fram mot är derbyt mellan hässleholmslagen, IFK och HIF. Det brukar bli roliga matcher mellan dem, säger Lars och dröjer med svaret vilket av lagen han har närmast sitt hjärta: – Nja, det vet jag inte riktigt. Jag gillar egentligen båda men det är klart att innerst inne är jag nog lite mer grön (HIF) än gul (IFK). Lars betonar mer än en gång att han har stor glädje av idrotten. Han följer många olika idrotter, minns många resultat och har synpunkter på olika företeelser. Han har också mycket att säga om det som vi på svenska kallar rent spel – vilket torde vara på gränsen till nödvändighet av en domarveteran. En inställning som gjort att det under senare år gått allt längre mellan besöken i Kristianstads arena när stadens svenska mästarlag i handboll spelar: – Jag har en fast plats där om jag vill. Tyvärr har den varit belägen alldeles intill den läktare där de mest högljudda fansen håller sig. Därför har jag bett att få flytta. Åskådare som enbart ser ”sitt” lags prestationer och vräker ur sig både svordomar och annat mot spelare i motståndarlaget har jag inget till övers för. För att få utbyte av idrott måste man acceptera och till och med uppskatta det motståndarlaget presterar. Inget idrottsligt påbrå Idrottsintresset är inget som Lars ärvt. – Pappa såg nog aldrig en fotbollsmatch. Han hade ett jordbruk på Österlen. Mina bröder och jag spelade lite fotboll ute på fälten men jag hade hunnit långt upp i tonåren innan jag hamnade i en förening. Pappa uppskattade inte vårt fotbollsspel utan sa ofta, för den delen kanske lite halvt på skoj, ”är ni inte trötta tillräckligt kan ni ge er ut på fälten och arbeta en stund till”, berättar Lars. Vollsjö AIF var Lars första fotbollsförening. Efterhand och sedan han bytt yrkesbana spelade han ett antal matcher för såväl Tommarpås IF som Hammenhögs IF. – Oftast i B-lagen, det är min sammanlagda aktiva karriär, säger Lars. Civila karriärer i bland annat Vollsjö som bok- och pappershandlare ledde så småningom honom till att bli försäljare och att ta med familjen till Tomelilla. Där engagerade han sig i TIF och det var under tiden där han började döma. – Jag minns fortfarande min första match. Den spelades den 14 augusti 1957 i Ystad mellan IK Pandora och Sövestads IF. Resultatet blev 0-0 och genom att jag sparat på så mycket (”skräp”, sa min fru) vet jag att jag fick tio kronor för dömandet medan reseersättningen hamnade på 13.40. Det låter inte så mycket och är det inte heller om man jämför med dagens ersättningar. Jag minns också att jag var väldigt nervös inför matchen, berättar Lars och säger att han aldrig ångrat att han blev domare: – Det jag ångrar är att jag inte började döma tidigare. Mest för att det varit roligt att se hur långt jag kunde nått. – Det fanns de som uppfattade att jag kunde nått en bit uppåt i systemet. Assar Rosdahl, senare ordförande i Skånes Fotbollförbund, var domare på den tiden. Han berömde Lars Johansson, Skånes meste domare. Skånebollen nr 3 # 2016 19
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above