Glöm EM – det var slutet på en bedrövlig svensk period! I ett lite längre perspektiv är det möjligt att det bestående minnet av herrarnas EM-slutspel 2016 är att regeln om att bollen alltid ska spelas framåt vid avspark togs bort… TEXT: Roger Gottfridsson Nästan lika starkt är intrycket av folkfest. Fotbolls-EM och andra stora idrottsevenemang har utvecklats till fotbollsturism. Jag har talat med måttligt fotbollsintresserade svenskar som trots uteblivna svenska framgångar betecknar EM-tiden i Frankrike som något av sitt livs upplevelse. Det måste fotbollen ta tillvara. EM-slutspelen, har till skillnad från det globala mästerskapet VM, skaffat sig en vana att bjuda på överraskningar. Minns Tjeckoslovakiens seger 1976 för att inte tala om ”reserven” Danmarks triumf i Sverige 1992. I raden av överraskningar försvarar också Greklands enda stora internationella fotbollsframgång, EM-guldet 2004, sin plats. Med tanke på balansen i världsfotbollen är givetvis VM utan diskussion etta. Lägg till det att det efter att EM startats (1960) tog lång tid innan mästerskapet omfattades av något större entusiasm i alla europeiska länder samtidigt som klubblagsfotbollen tog en allt större plats. Överhuvudtaget tar fotbollen en allt större plats. Något som visar sig på många olika sätt. Inte minst i att antalet tävlingsmatcher numera är så stort att många av de allra mest framgångsrika spelarna uppfattar EM som en belastning. Jag uppfattar EM, vid sidan av VM, som den klart intressantaste tävlingen. I landslagsmästerskapen sätts framförallt tränarnas men också spelarnas kunskaper på definitiva prov. Spelarmaterialet är begränsat till egna nationens invånare, tiden till förberedelser är knapp och spelarna kommer från vitt skilda miljöer. Modellen att skapa framgångsrika klubblag handlar dessvärre inte bara om skicklighet hos styrelser, tränare och spelare – här gäller i många fall den sorgliga regeln mest pengar vinner. Kanske ska garderingen ”bäst bankförbindelser” fogas till… För de flesta spelarna är EM ett enda stort skyltfönster. För den stora gruppen spelare utan fem stjärnor efter sina namn, är EM en turnering där de tillsammans med likatänkande lagkamrater kan utmärka sig så tydligt att framtida inkomstmöjligheter kraftigt ökar. Plötsligt var vi alla islänningar Årets turnering var inget undantag. Titta på Wales där merparten av spelarna till vardags håller till i lag som härjar på undre halvan i engelska ligan eller på övre halvan i andraligan (The Championship). Sak samma med överraskningslag nummer två – Island. Flertalet islänningar måste kategoriseras som komplementspelare i (med elitglasögonen på) ganska mediokra europeiska lag och ligor. Vem springer i dag benen av sig för att Kári Árnason kommer på Zlatan Ibrahimovic. besök med sitt Malmö FF eller att Hammarby med Ogmundur Kristinsson och Birkir Saevarsson finns till beskådande på närmaste belägna allsvenska arena? Det här säger jag utan att på något sätt reducera värdet av förbundskaptenerna Chris Colemans och Lars Lagerbäcks insatser. Tvärtom, de hade räknat ut vad som väntade deras lag och agerade skickligt därefter. Om EM för spelare med daglig hemvist i europeiska toppklubbar upplevdes som ett på gränsen till nödvändigt ont. Robert Lewandowski, Polen, Cesc Fabregas, Spanien, Romelu Lukaku, Belgien, David Alaba, Österrike, Harry Kane, England för att inte tala om vår egen Zlatan Ibrahimovic, förstärkte alla den bilden. Colemans och Lagerbäck däremot klarade att motivera sina mindre kända spelare att det här var deras chans. Men enbart under en förutsättning: att de arbetade som ett lag. Fotboll är rakt igenom ett lagspel – en sanning som många toppspelare inte orkade ta in när inte insatsen gjordes för dem som dagligen gödslar deras bankkonton med pengar. Stjärnorna betydde inte mest De spelare jag nämnt här ovan skakade snabbt av sig besvikelserna efter förlorade matcher. Med några få undantag (Fabregas och Lukaku i första hand) hade de aldrig haft anledning tro på att de med sitt landslag skulle nå särskilt långt. EM-slutspelet var för dem ett nödvändigt ont. Därför kom de till korta när de mötte väl organiserade och kampvilliga lag som Wales och Island. Så enkelt är det även i EM-slutspel – motivation slår klass! Utropstecknen i de främsta lagen, dit jag räknar Portugal, Frankrike, Italien och Spanien innehöll med några undantag och bland dem Antoine Griezmann som det klarast lysande undantaget, var det inte de största stjärnorna som låg bakom framgångarna. FOTO: katatonia82/Shutterstock.com 26 Skånebollen nr 3 # 2016
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above