Silver – en seger för damerna Dags kasta ut herrarna Besvikelse – ja visst, det var vad de svenska tjejerna kände när slutsignalen ljöd efter OS-finalen. På sikt kommer den (tillfälliga) besvikelsen att ersättas av stolthet och glädje. Kanske också av känslan ”kunde vi 2016 kan vi fler gånger”. Bakom dagens svenska förstauppställning finns det en uppsjö av flickor beredda att kämpa för nya framgångar. Dessutom utrustad med något som inte funnits i svensk landslagsdamfotboll sedan 1980-talet: erfarenhet av att vinna. TEXT: Roger Gottfridsson Jag tänker främst på U 19-landslagets seger i EM 2015. En generation som med något undantag, knappast är klar att börja sätta sin prägel på seniorlandslaget ännu på några år. Den som före OS-turneringens start sagt att Caroline Seger efter turneringen skulle stå på OS-prispallen innan det var dags för hemfärd, hade garanterat inte tagits på allvar. Under gruppspelet gällde diskussionen om de svenska tjejerna skulle klara att ta sig vidare. Tredjeplatsen i gruppen efter 1-5 mot Brasilien tydde inte på något sätt på att stordåd var i antågande. Med facit i hand vet vi att det som sågs både som ett tänkbart finalpar och det uttjatade ordet ”drömfinal” (Brasilien-USA) föll därför att Sverige slog ut båda. Att dessa båda lag i final dessutom var en omöjlighet med tanke på spelordningen är en helt annan sak… OS-silvret är svensk damfotbolls största framgång någonsin. Flickorna, numera damerna, som i gyttjematchen i Luton 1984 vann EM efter att Pia Sundhages avgörande straff i förlängningen ursäktar säkert: 1984 befann sig fotbollsspelande flickor i gränslandet mellan skämt och seriös idrott – jag försöker se det som allmänheten såg det. Sedan dess har de svenska förväntningarna inför varje EM, VM och OS varje gång slutat i kvarts- eller någon gång i semifinal med ett undantag: VM 2003 då det blev silver. Trots uteblivna internationella framgångar har jag upplevt att Sveriges fotbollsdamer åtminstone i vårt land mötts med stor respekt. Den starkaste anledningen till det är att Svenska Fotbollförbundet (SvFF) tidigt gjorde klart att det såg damernas intåg som en tillgång och inte som en part som hotade att ta träningstider från knattar och oldboys. Tydligast manifesterat av att förbundet bara några år efter den historiska första landskampen (Finland 1973) tillsatte förbundskaptener med erkänd kunnighet: Tord Grip redan på 1970-talet var den förste. Det kanske ändå viktigaste som skedde under pionjäråren var de starka karaktärer som trädde fram bland spelarna. Spelare som senare har nått positioner i etablerade sammanhang med Pia Sundhage och Lena Videkull som de just nu mest framträdande exemplen. Stark, rak och mänsklig är egenskaper som bidragit till att Pia aldrig ifrågasatts på det brutala sätt som en manlig kollega (Lars Lagerbäck). Damfotbollen må till vissa delar befinna sig i skuggan av herrarnas verksamhet men jag är inte säker på att Pia trots sina många ovan redovisade goda egenskaper med tillägget trygghet stått pall för mediadrev med den styrka som tidigare i år återupprättade Lagerbäck fått utstå. Dom svenska tjejerna hyllades efter hemkomsten från Rio. Pia har sedan hon fick uppdraget hankat sig fram genom knepiga kvalmatcher och mästerskap. Vilket dessvärre till en del kan uppfattas och förklaras av att de modiga män som förfogar över verbala motorsågar inte ännu 2016 tagit damfotbollen riktigt på allvar. Det lär de tvingas göra nu. Den stora allmänhet som tagit OS-laget till sina hjärtan kan hjälpa till – inte minst genom att gå och titta på damfotboll. Men innan ni går och tittar: lägg ifrån er den måttstock för jämförelse som är så lätt att bära med sig – damfotboll är inte herrfotboll. På gott och ont vill jag säga. Nu vet damerna – VI KAN!!! Det var en hel del som gick Sveriges väg i OS-kval, -gruppspel, -kvartsfinal och -semifinal. Utan att spela bra var Sverige bättre än Sydafrika i första gruppspelsmatchen. I den andra utklassat av Brasilien och på inget sätt överlägset Kina i den tredje matchen där det fordrades en poäng. Såväl USA som Brasilien var spelförande i kvarts- respektive semifinalen. När det gällde antalet målchanser var inte skillnaden lika stor. Det svenska anfallsspelet började hitta vägar, framförallt blev Lotta Schelin vassare. I försvaret höjde sig laget för var match. Hedvig Lindahl framstod allt tydligare som turneringens främste målvakt. Utan att behöva svara för det som brukar kallas fantomräddningar. Hennes starkaste vapen var omdömet och stabiliteten. Hon FOTO: Hans Christiansson / Shutterstock.com Skånebollen nr 3 # 2016 29
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above