För Camilla är fotboll lika roligt i dag som för 35 år sedan Camilla Neptune (hon hette Andersson tidigare) har spelat fotboll i hela sitt liv. Långt innan tonåren spelade hon med jämnåriga pojkar hemma i stadsdelen Videdal i nordöstra Malmö. Matchen är slut och Camilla är nöjd med att ha spelat ytterligare en match och lämnar planen med spänstiga steg Camilla Neptune. Still Going Strong TEXT OCH FOTO: Roger Gottfridsson När Malmö FF startade flickfotboll fanns Camilla på plats från första dagen, men då som spelare i damlaget. Drygt 40 år, ett EM-guld och ett EM-brons för landslag, 21A-landskamper Stor Tjej och ett SM-tecken med MFF och ett cupguld med Sunnanå, senare spelar Camilla fotboll i division 3 och tränar med sitt lag två gånger i veckan. – Spela fotboll är fortfarande roligt. Träna är kanske inte riktigt lika roligt längre. Mest beroende på att det inte är lika roligt att vara uppbunden av tider längre. Jag vill hålla mig i fysisk form och det kan jag göra på enklare sätt. Men inte på roligare sätt, att vara del i den slags grupp ett fotbollslag är känns fortfarande lika stimulerande. – En annan fördel är förmånen att flera gånger i veckan umgås med unga tjejer och få ta del av deras verklighet, säger Camilla – som kunde vara mamma till större delen av övriga i sitt lag. I tider då överbetalda (manliga) spelare begär att den fotbollsintresserade allmänheten ska ligga på knä under tiden som den tackar och lovsjunger därför att de, som de själva säger, offrar sig genom att spela i landslaget, säger Camilla Neptune, mittfältare i Janstorps AIF i sydligaste Skåne: – Jag har aldrig fått en enda krona för att spela fotboll. Det är inget som stör mig, jag har fått och får leva det liv i den miljö jag vill. Och fotboll är alltid lika roligt. Det var långt från en självklarhet att flickor skulle få vara med och spela fotboll när Camilla (född 1962) befann sig i småskoleåldern: – Jag spelade med jämnåriga pojkar i både Husie IF och Kvarnby IK vid olika tillfällen. Det var aldrig något problem, i vart fall inte med pojkarna. Däremot minns jag att det tisslades och tasslades en del bland föräldrarna, ”var ska flickan byta om?” ”Hon måste ju ha eget omklädningsrum, eller?” Något som tyder på att föräldrarna var mera rädda att deras barn skulle riskera få se en naken flicka än att ge flickor rätten att få ägna sig åt samma lekar som pojkar. Tillhör första årgången MFF-tjejer Det löste sig ganska snabbt för Camilla. Dels så ägnade hon sig åt flera andra idrotter som bordtennis och handboll. – Jag spelade till och med basket, säger Camilla och ifrågasätter den rådande uppfattningen att man måste vara lång för att ägna sig åt just den sporten – fullvuxen befinner sig Camillas högsta del 164,5 centimeter över marken (165 med fotbollsskor). En dag fick Camilla veta att IFK Malmö bjudit in fotbollsintresserade flickor till plan 2 på stadionområdet. Ett tillfälle som Camilla inte gärna missade men som ändå slutade i besvikelse: – Jag var den enda som kom. Det fanns inte ens någon från IFK på plats, minns hon: – En kort tid senare fick jag ett brev från en MFF-tjej (Ann-Christin Nilsson) och veta att MFF skulle starta flickfotboll. Mamma körde mig dit. Där fanns då bland andra Eva Bernstrup – det var min första kontakt med ”riktig fotboll”. Efter familjens flytt till Ljunghusen skaffade sig Camilla ännu en specialitet – att åka buss: – Ja, jag åkte i många år Ljunghusen tur och retur för att träna två gånger i veckan och dessutom spela matcher. Skånebollen nr 3 # 2016 9
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above