Kommentar Samhällskunskap är en mycket viktig fråga även för fotbollen Det är lite upp och ned i skånska fotbollen i år. Av distriktets fem allsvenska föreningar spelar fyra i damallsvenskan medan Malmö FF ensamma får försvara de skånska intressena på herrsidan (och gör det med den äran så här långt). Fyra skånska damlag i högsta serien är rekord, det har aldrig hänt tidigare. Ett enda skånskt lag i herrallsvenskan är inte bottenrekord. Det är faktiskt trettonde säsongen som det inträffar. Vid tolv av dessa är det Malmö FF som inte haft några skånska derbyn att se fram mot. En enda gång har en annan skånsk förening varit ensam herre på täppan. Det hände säsongen 1935-1936 då Helsingborgs IF gick från att ha vunnit serien 1933-1934 till att åka ur året efter. Samtidigt drabbades Malmö FF av Svenska Fotbollförbundets stränga tolkning av amatörreglerna och tvångsnedflyttats för som det hette ”otillåtna ersättningar till spelare”. Den högsta ersättning som en enskild spelare tagit emot var 250 kronor – summan gällde för hela säsongen. Vilket ledde till att Landskrona BoIS blev ensam skånsk representant. Senast Malmö FF var ensam som skånsk representant i högsta serien var 1991. Nu ska vi också titta på rekordnoteringen i andra riktningen. Två gånger har det hänt att Skåne haft fyra representanter i herrallsvenskan. Första gången säsongen 1929-193 då Helsingborgs IF (2:a i tabellen), Landskrona BoIS (7), IFK Malmö (10) och Stattena IF (12), fanns med. Andra gången det spelades tolv matcher i allsvenskan mellan skånska lag var 1994 och då blev resultat: 3) Malmö FF, 9) Helsingborgs IF, 10) Trelleborgs FF, 13) Landskrona BoIS. Men då var antalet lag i allsvenskan 14 i jämförelse med 12 lag säsongen 1929-1930. Slut på historielektionen med påpekandet att damerna i år har möjligheten bryta den negativa trend herrarna anfört – se till att inget lag flyttas ned när Skåne är väl representerat. • • • • • • • På annan plats i det här numret kan ni läsa om att förbundets cheftjänsteman slutar, en ny chef tillträder under hösten. En sällsynt händelse. Under de senaste 36 åren, tiden sedan förbundet började utgivningen av Skånebollen 1981, har byte på kanslichefsposten bara skett två gånger. Lars- Christer Olsson ersattes 1982 av Olle Möller som i sin tur ledde kansliet fram till 1999 då Ulf Larsson övertog ansvaret. Hoppjerkor är ett sällsynt opassande ord att kalla dem som varit Skånes Fotbollförbunds topptjänstemän. • • • • • • • Fotbollssäsongen 2017 är nu i gång på allvar. En hastig genomgång av deltagande lag ger emellanåt anledning att höja på ögonbrynen. FC Höllviken spelade förra året i division 1 – två steg under allsvenskan – i år finns inte föreningen kvar som seniorförening. FC Höllviken har varit framgångsrikt på planerna. Men det verkar som en del av rötterna följde med när Höllvikens GIF för några år sedan lades ned och ersattes av FC Höllviken. Det som förr alltid sågs som garantin för ett framgångsrikt seniorlag, en bred och omfattande ungdomsverksamhet, fungerade väl i Höllvikens GIF. Ett betydande antal spelare har etablerat sig i allsvenska sammanhang, Franz Brorsson i Malmö FF är den senaste. Före honom har spelare som Fredrik Dahlström, Mattias Thylander och Mattias Kronvall etablerat sig på samma nivå. Felet med Höllviken, är att det saknas äkta fotbollsintresse på orten, om det nu är något fel. Bristen på intresse för föreningen beror också på att de flesta som bor däri är inflyttade. Ungdomsverksamhet är en sak. ”det är bra om ungdomarna ägnar sig åt något vettigt på fritiden”, går hem överallt och det är bra. De största talangerna försvinner tyvärr i alltför många fall tidigt från de breda ungdomsföreningarna. De lockas en bit upp i åren av andra fritidsaktiviteter som golf, tennis och segling. Utbudet är hur stort som helst. Publikt sett har fotbollen i Höllviken aldrig varit någon magnet. Istället har ofta spelare med stora meriter när de varit i slutet av sina karriärer ofta gjort sina sista ryck i Höllviken. Skälet kan ha varit den vackra naturen, det kan ha handlat om att de bosatt sig där men jag tror mera på rykten som sagt, ”skriv på för Höllviken, de betalar bra”. Höllviken är ett exempel. Det finns fler. Alltför många skulle jag vilja säga och vi har ännu inte sett de sista. Människor, oftast män, med goda kontakter lockas in i föreningslivet och bidrar med det de är bra på, att dra in pengar. Titta er runt, läs serietabellerna. Där spelar klubbar i division 6 som inte längre tillbaka än att många minns, spelade i betydligt högre sammanhang. Problemet heter pengar – både för de som har och de som inte har. Störst problem är det för dem som haft men inte längre har. • • • • • • • Det är inte bara lag i herrarnas serier som dras med problem. Runt om i vårt distrikt finns det föreningar som för bara några år sedan, i vissa fall förra året, hade damlag i hyfsat framskjutna positioner. I år får de inte ens ihop lag och har tvingats dra sig ur seriespel. På damsidan handlar det sällan om pengar, klubbarna köps inte sönder. Istället är det den i medgångens stund goda faktorn kompisskap som ställer till det. En tjej byter klubb, närmaste kompisarna följer med. Vilket leder till att laget försvagas så kraftigt att det av övriga inte längre upplevs roligt att åka runt och förlora eller i bästa fall ta en poäng då och då. När damfotbollen fick sitt genombrott i vårt land talades det ofta om att bland tjejerna skulle inte det hända som förgiftat herrarnas fotboll. Kamrat- och lagkänsla skulle vara ledord i en verksamhet där pengar skulle hållas 38 Skånebollen nr 2 # 2017
Skånebollen nr 2 - 2017
To see the actual publication please follow the link above