TIFF nr 4 / 2022 32 en stor mängd både trevliga och kompetenta kollegor, både civila och militära, kvinnor och män under alla dessa år och det är nog bara en gång jag faktiskt på allvar funderade på att sluta, men mer om det lite senare. Egna reflexioner Man kan fundera på varför man stannar i så många år och skälen varierar säkert från individ till individ. För min del så finns väl några gemensamma nämnare som går igen. Viktigast är nog att jag alltid trivts bra på de jobb jag har haft även om allt så klart inte är roligt jämnt. Av de 20 jobben är det bara två som jag inte ville ha när jag fick dem, men de visade sig vara hur bra som helst i alla fall men jag tror också starten var viktig. Dåtidens mariningenjörsutbildning inleddes med sex månader på Sjökrigsskolan och långresa med HMS Älvsnabben. Efter det vidtog en kadettperiod ombord på Kustflottan där jag hamnade på torpedbåten HMS Strömstad. Den sammanhållning och det go som jag upplevde ombord var helt fantastik och jag såg där vad ett väl sammansvetsat gäng kunde utföra och hur kul man kunde ha samtidigt, även om uppgiften var allvarlig och det kalla kriget härjade som värst. Jag bestämde mig också då att jag ville bli teknisk chef (divisionsingenjör) på ett sådant förband när jag var färdigutbildad mariningenjör. Besvikelsen var därför stor när jag 1985 fick mitt första jobb på FMV och inte i Kustflottan, där det just då inte fanns någon plats. Men, besvikelsen lade sig tämligen snabbt och jag fick som löjtnant tidigt eget ansvar för att hålla samman sjöegenskapsproven på HMS Stockholm, som då var alldeles ny och genomgick systemprover i FMV:s regi innan överlämningen till Marinen. Jag tycker fortfarande att Stockholm och hennes systerfartyg Malmö är underbara i sjön med hänsyn till deras storlek. Jag fick under denna tid också ansvar för att omsätta flottans då äldsta fartyg, HMS URD, byggd 1929, mot en nyare av årgång 1960 som FMV fått gratis av Tullverket innan jag kom in i bilden. Utan att gå in på detaljerna så kan man säga att uttrycket ”det finns inte gratisluncher” besannades och jag har fortsatt det procentuella fördyringsrekordet på FMV med en faktor 10. Den utskällning jag fick av dåvarande marinstabchefen har jag aldrig varit i närheten av sedan dess. Härdande för en ung löjtnant kan man säga. Efter ett år öppnade sig dock det jag längtat efter, en chans att bli divisionsingenjör, dock på en patrullbåtsdivision. Jag inledde med ett halvår som 1:e.Maskinist och därefter klev jag på jobbet. Det blev tre mycket intensiva år med ständig ubåtsjakt och jobb, vecka ut och vecka in. Det blev också en brant inlärningskurva när det gäller chefs- och ledarskap. Så här i efterhand får jag nog erkänna att jag var rätt kass som chef, i vart fall första året, men det har tagit sig med tiden. Det jag fortfarande kan tycka var så inspirerande var den go och den anda som rådde på förbandet – vi skulle lyckas tvinga upp eller sänka de ryska inkräktarna – och vi gjorde allt vad vi kunde med konventionella och icke konventionella metoder. På slutet av tiden på divisionen framkom det att FMV höll på att ta fram en testrigg där ny teknik skulle utprovas för framtiden, sedermera omdöptes testriggen till försöksfartyget ”Smyge”. Jag talade om att jag var intresserad av att bli chef för provturkommandot för de som ville lyssna och även de som inte ville det. Och, se så blev det, även om det kom att heta ”Provtursenhet Smyge”. Om jag tvingas peka ut det roligaste jobbet i karriären så kommer det jobbet först. Vi var ett litet gäng på åtta befäl och lika många värnpliktiga som under ett antal år testade all den teknik som var ”på gång” till det som kom att bli Visbykorvetterna. Vi gjorde det också med en taktisk touch så att det inte blev en teknisk lekstuga utan tekniken skulle kunna nyttjas för taktiska fördelar på ett eller annat sätt. Just samspelet mellan teknik, stridsteknik och taktik tror jag är det som triggar mig mest och som jag alltid försökt ha som ledstjärna på alla jobb – även om det så klart har varit lättare på vissa av dem än på andra. Smyge öppnade även dörrar och gav ett kontaktnät in i sammanhang där jag aldrig verkat tidigare och det bidrog säkert till att dåvarande Chefen för Kustflottan frågade om jag inte ville bli teknisk chef (stabsingenjör) i hans stab (flaggen). Jag bad om att få vänta ett år men sedan tillträdde jag som stabsingenjör och nybefordrad kommendörkapten jobbet 1993. Det var också dynamiska år när vi började öppna upp oss internationellt på en ny nivå (se en berättelse nedan) men också väldigt inspirerande att få jobba med alla av flottans tekniska system på en mer Mingex 1985. HMS Smyge Gullmarsfjorden 1993.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=