TIFF nr 1 / 2023 35 Men vapnen gick inte ur tjänst för det. Under första världskriget var det som bekant kulsprutorna som helt dominerade slagfältet. Ofta någon variant av den mekaniskt ytterst tillförlitliga och träffsäkra Maximkulsprutan som bokstavligen kunde skjuta oavbrutet i timmar, bara det fanns ammunition och kylvatten, och som gjorde offensiva operationer av oskyddat infanteri praktiskt taget omöjliga och låste fast krigföringen i ett ändlöst och hopplöst skyttegravskrig. Dåtida kulsprutor var alltså extremt effektiva vapen för försvar av förberedda ställningar, men de var monterade på stabila (och tunga) lavetter och var dessutom som sagt oftast vattenkylda och vägde i regel ca 50 kg och behövde normalt två eller tre mans bemanning (plus ammunitions- och vattenbärare). De var kort sagt inte alls lämpade för rörliga operationer. I stort sett alla de krigförande parterna försökte därför att få fram lätta kulsprutor som kunde bäras och hanteras av en person, och som kunde följa med infanteriet och lämna eldunderstöd omedelbart och på nära håll, alltså den vapentyp som i svensk terminologi kom att kallas för kulsprutegevär (kg). Första försöken blev i allmänhet inte särskilt lyckade Som sagt, nästan alla försökte, men de första försöken blev i allmänhet inte särskilt lyckade. Det första italienska försöket blev de nu överblivna Villar-Perosa-kulsprutorna. De var ju onekligen lätta, och sedan de försetts med en primitiv lavett och i vissa fall en pansarsköld (Bild 4) togs de i bruk av den italienska armén. De var kanske inte särskilt lämpliga, men de var omedelbart tillgängliga. Varje infanteribataljon tilldelade en och senare tre Villar Perosa, men framför allt användes de av det lätta infanteriet, Bersagliere, och de italienska stormförbanden Arditi (Bild 5). Villar-Perosas svagheter som understödsvapen var uppenbara. Elduthålligheten var dålig. Den höga eldhastigheten gjorde vapnet svårkontrollerat och ”oroligt”, i synnerhet som den oftast använda tvåbenslavetten var skranglig, och de två magasinen gjorde att skyttens synfält i eldriktningen var dåligt. Trots vapnets uppenbara svagheter gjorde det dock tillräckligt stort intryck på den Österrikisk-Ungerska armén för att de skulle utveckla en motsvarighet under namnet Sturmpistole 18 (Bild 6), baserad på två modifierade automatpistoler. Den kom dock aldrig längre än till prototypstadiet. Bild 3. Det är ont om bilder av Villar-Perosa monterade i ett flygplan. Men här är det till och med två stycken. Kanske rentav det första flygplanet någonsin med fyra kulsprutor? Bild 6. Den Österrikisk-Ungerska kopian, Sturmpistole 18, med bärram och sele. Bild 4. Villar-Perosa i marktjänst med pansarsköld. Skölden var betydligt tyngre än hela vapnet och övergavs snart. Bild 5. Ett mera lättrörligt alternativ. Cykelmonterad Villar-Perosa. Den italienska armén ville dock ha något bättre och gav därför två vapentillverkare uppdrag att utveckla ett lätt enmans automatvapen baserat på Villar-Perosa-kulsprutan. Den ena var OVP (Officina Villar Perosa) som konstruerat den ursprungliga kulsprutan. I uppdraget ingick även att så långt som möjligt återanvända delar från de befintliga kulsprutorna. Italiens begränsade industrikapacitet var nämligen hårt ansträngd.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=