I sitt arbete med cancerrehabilitering möter Pia Dellson patienter med utmattningsdiagnoser. 10 Men att hon själv skulle kunna drabbas var helt oväntat för henne. noteringar, rör och berör. I korta dokumentära dikter delar Pia med sig av sorg och vrede, men även hopp och glädje. Samtidigt får man en känsla av att hon betraktar sig själv utifrån. – Det tror jag har med mitt yrke att göra. När jag väl förstått att jag var sjuk blev jag nästan lite nyfiken. Aha, det är det här patienterna har berättat om, det är nedsatt exekutiv funktion. Hon har fått en djupare förståelse för patienterna. Vet hur det känns att inte kunna ringa ett telefonsamtal eller delta i en diskussion – eller att tanken på att plocka ur diskmaskinen kan räcka för att gå i däck en hel dag, och hur svårt det kan vara att beskriva sina kognitiva svårig heter. Pia har fått mycket respons på sina böcker, många känner igen sig och frågeställningarna upplevs som allmänmänskliga. Skrivandet var i första hand hennes egenterapi, men själv ser hon det inte som modigt att ge ut böckerna, snarare som ett naturligt steg. För hon tycker det är intressant att diskutera hur det känns ini- – Jag säger alltid till mina patienter att fysisk aktivitet är så bra. Men det gick inte, det var som att vada i sirap. Nu kan jag se att jag gjorde det i fel fas. I stället övade hon på att göra kravlösa och lustfyllda saker, som utflykter och promenader, för att det var mysigt. Genom samtalsterapi fick hon hjälp att bearbeta sina känslor som framförallt handlade om sonen, men även att sörja det faktum att hon inte längre var osårbar. Den stora kognitiva utmaningen var att börja arbeta. Mål fick omvärderas och arbetstider omförhandlas, ibland kändes det som hon bara gick dit och tittade på skrivbordet. Att vila en stund på yogamattan blev en nödvändighet för att orka. Återhämtningen skedde i små steg fysiskt, kognitivt och socialt. När hon kände spontan glädje igen, och att en bit av det egna jaget återvänt, var det härligt. – Det var väldigt skrämmande att tappa engelskan och helt underbart när jag plötsligt förra våren kunde förstå engelska igen och både se filmer och läsa böcker på engelska. De små tankelapparna blev så småningom de två böckerna, men även vägen tillbaks till ett lustfyllt språk och skönlitteraturen, som hon saknat många år. Boken Väggen – en utbränd psykiaters från att drabbas av utmattningssyndrom eller att vara förälder till ett barn som drabbas av sjukdom och hoppas - utifrån sina perspektiv som psykiater, patient och förälder - vara till hjälp för andra. För att inte falla nedför stupet igen har hon både redskap och beredskap. När hjärnan känns fylld av vadd och allt trögare är det hög tid att dra i handbromsen. Och att vara observant på tanken som dyker upp i kravfyllda situationer, ”jo men det här klarar du”. – Jag har genomskådat den. Det är ingen snäll och peppande tanke. Den betyder i stället att jag har gått över en gräns, inte orkar mer och ändå försöker pressa mig. Då lägger jag ner och går hem. Fotarbetet fortgår. Bland annat handlar det om gränssättning och att inte ta rollen som den oumbärliga vare sig på jobbet eller hemma. Och att vila. En stund på yogamattan på jobbet eller att få hjärnan att slappna av med mini meditation i vardagen. Hon blir inte längre så ledsen av att tänka på det som hänt, men reflekterar ofta över vad hon varit med om och hur det förändrat henne. – Min man är nöjd med att han numera kan hinna först med idéer och att allt inte är inbokat av mig redan. När det gäller barnen är jag väldigt närvarande och inte för trött för att bry mig. Något av det viktigaste är också att hon har visat på ett annat mönster för barnen och vad som är rimligt att orka, ”arbetsmyregenen” dominerar inte längre. Och hon har fått en annan insikt i sonens sjukdom nu när hon själv upplevt hjärntrötthet. – Vi kan samsas med narkolepsin. För egen del kan jag bli så underbart glad bara över att vara vaken och uppskattar vardagligare saker ännu mer. Det var mitt livsperspektiv redan innan, eftersom jag jobbar så nära döden, men jag har en annan här-och-nu-känsla som är ännu tydligare. Tidigare i veckan passerades en milstolpe. Pia hade tackat ja till att vara med i ett större sammanhang, men insåg att planeringen skulle spricka. – Jag skickade ett återbud, och det har jag aldrig gjort förut. Det möttes av förståelse. ¶ ”Jag har en annan här-och-nu- känsla som är ännu tydligare.”
Arbetsterapeuten nr 4 - 2015
To see the actual publication please follow the link above