Page 22

Arbetsterapeuten nr 4 - 2015

sulenter anordnar till exempel föreläsningar, 22 cirklar och nätverksträffar. Många intresseföreningar finns som har mycket att ge anhöriga. Stödet jag kan ge i samtalen är konkret och praktiskt. Listor över vad som ska göras. Informera och punkta ned vad som finns i form av vård och insats er för det vuxna barnet. Hur söker man? Var? Förbereda agendor till möten. Men det är också existentiellt: Vad har du för behov? Vad gör du för att få det du behöver? Många av de anhöriga har levt med en förtvivlan i flera år och gjort allt de har för- mått. Då tänds hoppet när en insats är på väg – nu ska saker och ting vända. En förväntan om förändring och gärna snabbt. – När de ansöker om nya insatser för sitt barn och det sedan blir avslag, eller tar lång tid eller kanske inte fungerar på en gång som det var tänkt kan besvikelsen bli stor. Då är det min roll att ingjuta hopp och hjälpa till med att se även små framsteg. Det tar tid innan det blir en långsiktig förändring. Genom min erfarenhet från socialpsykiatrin känner jag till vilka långa tidsperspektiv det handlar om. För mig är det Lenas barn har haft det tufft i livet och det har satt sina spår i hennes liv. En anhöriggrupp i kommunens regi ger andrum och gemenskap, och tillfälle att dela erfarenheter av utanförskap. Lenas son var ett hyperaktivt barn. När han var nio år fick hon beskedet att han har adhd och tre år senare fick han diagnosen asperger. Lena har även en dotter och har varit ensam med barnen. Sonen är nu runt 30 år och bor i egen lägenhet. Dottern har flyttat hemifrån, men blivit missbrukare i vuxen ålder. Lena, som har eget företag, har arbetat väldigt lite de senaste sju åren. Att ringa runt till myndigheter för att hjälpa sin son, beskriver hon som ett krävande extrajobb. Tidigare hade hon vårdnads bidrag. – Jag är i 50-årsåldern och kommer att få väldigt lite i pension. Jag har varit tvungen att vända mig till kyrkan för att klara hyran. Lena möter mycket okunskap bland andra människor. Hon har lärt sig att tillvaron inte alls går att styra. Hon har haft långa ensamma perioder och ”rensat många varv i vänkretsen”. De kontakter hon hade var med myndighetspersoner. En av hennes kunder gav henne rådet att kontakta en anhöriggrupp. Sedan en tid är Lena med i en grupp som träffas en gång i månaden. En företrädare för stadsdelen deltar och lyssnar på samtalen. – Att hon är där och hör oss gör en stor skillnad, anser jag. Att sitta i en grupp där alla är föräldrar till barn med en diagnos är så speciellt. Man kan inte dela sitt inre med andra som inte har den erfarenheten. För vad jag än har gjort så räcker ingenting, även om jag sökt all hjälp man kunde få. Jag har känt mig extremt oskyddad. Men jag har lärt mig att inte gnälla för småsaker och är väldigt angelägen om att ta hand om de stunder som är bra. Jag är mån om att leva mitt eget liv och göra saker som jag tycker om och som ger mig energi. Innan Lena gick med i anhöriggruppen visste hon inte att det fanns anhörigkonsulenter. – Numera är jag trött på råd och tips, men hade det varit för 10–15 år sedan tror jag det hade känts annorlunda. Ulla-Karin Höynä Lena heter egentligen något annat. ”Känt mig extremt oskyddad” en viktigt att förmedla det på ett respektfullt sätt till de anhöriga, så de kan se tidsperspektivet på ett annat sätt och återfå hoppet, säger Kristina Videla. En utmaning i hennes arbete är att förmedla den speciella förutsättningen som gäller för vuxna barn – de är myndiga och har rätt att säga nej. De behöver inte lyssna på sina föräldrar, som vill ställa allt till rätta. – De kanske inte orkar med mammans oro. Det kan också vara frågan om en frigörelse från föräldrarna som pågår under den här tiden. Detta är ett dilemma som man kan fastna i. Mitt jobb är att arbeta med förståelse av barnens känslor, men med den anhörigas fokus. Det är olika processer som kanske inte alls går i takt. Hon berättar att det varit ganska drabbande för henne personligen att möta människor i sådan djup förtvivlan. – De är nog inte en helt representativ grupp som jag träffar. De anhöriga som söker upp en anhörigkonsulent för samtal, tror jag har kommit till en gräns för vad de orkar, och då söker de hjälp. Min förhoppning är att både jag, och andra inom kommunen som möter anhöriga, ska nå dem tidigare. ¶ Kristina Videla skulle gärna vilja nå anhöriga i ett tidigare skede, innan de har blivit uttröttade.


Arbetsterapeuten nr 4 - 2015
To see the actual publication please follow the link above