”Däremot är jag överlycklig efter varje promenad, jag har mer glädje i mitt liv. Det är där jag har fokus, inte på vågen.” finns djupt liggande psykologiska orsaker bakom. Hon fortsätter: – Själv har jag en ätstörning och jag har skev självuppfattning. Jag är också sockerberoende, 18 jag har nu uteslutit socker ur min kost och man kan säga att jag är som en nykter alkoholist, säger Jessica utan omsvep. Numera promenerar hon en timme om dagen, tränar med personlig tränare två gånger i veckan, går på pass och äter nyttigt. Inget socker eller vitt mjöl. Hon vill gå ned i vikt, många kilon. Men det mest betydelsefulla är att blodtryck och blodsocker är bättre, att smärtor i ben och rygg har försvunnit, att hon är stark och pigg. Det går fint. Den här tjejen strålar det om. – Särskilt mycket har jag inte gått ned i vikt, jag har inte varit så konsekvent med maten – det har hänt lite för mycket i mitt liv för att jag ska laga mat varje dag. Där emot är jag överlycklig efter varje promenad, jag har mer glädje i mitt liv. Det är där jag har fokus, inte på vågen. Ökat självförtroende till trots tar hon fortfarande illa vid sig av de integritetskränkningar som ofta är omgivningens reaktion på övervikt. Fat shaming, nytt som begrepp i Sverige men välkänt i USA, kan vara många saker. Från att läkare vill diskutera övervikt även om man har sökt hjälp för nageltrång, till vänner som utan att ha blivit ombedda tipsar om goda och kalorisnåla recept. Den grövsta varianten av fat shaming är det öppna förakt mot överviktiga personer som mer än en gång har luftats i såväl tv-soffor som sociala medier i Sverige. För en tid sedan hånades artisten Stina Wollter offentligt. Hon hade delat en film där hon vardagsdansade i sitt kök, i baddräkt. Det var en glad kropp som mopsade sig mot allt vad förtryck heter. Provokationen var nog starkare än hon kunnat ana. Hyllningarna överskuggades av en uppmärksammad mobbning i TV4. Den startade en stark motreaktion. Instagram svämmades över av bilder på kvinnor i alla storlekar som med stolthet visade upp sina dansande kroppar under hashtaggen #dansaförstina. Stina Wollter mångfaldigades i ett slag – mobbningen hon utsattes för var ju i själva verket ett angrepp på alla som bär på ett par kilo mer än idealet. – Det händer fantastiska saker nu. Jag tror att läget håller på att förändras, rådande ideal utmanas starkt i sociala medier. Men tittar du på gatan, i butiker och reklamfilmer ser det ju ut som vanligt, säger Jessica. Frågan är nödvändig: Motreaktionen har varit kraftig och välgörande. Kan det faktum att kändisar orsakar storm när de hånar mulliga personer rent av vara av godo, på sikt? Svaret kommer snabbt, kort och utan tvekan. – Nej. Något sådant kan aldrig vara bra. Jessica fortsätter: – Majoriteten tänker ju i de här banorna. De tycker inte att fat shaming är fel, de instämmer. Och de ser inte alla som dansar för Stina, de delar inte den sfären i sam hället. De har bara fått sin uppfattning styrkt när någon offentligt kränker personer med deras vikt som grund. Fler motröster behövs, överallt. Men det är långt ifrån självklart att ta sig rätten att tycka om sig själv. Jessica berättar att hon tidigare har gått i terapi och försökt göra något åt den skeva kroppsuppfattning hon haft sedan barnaåren, men hon har slutat med det. Nu accepterar hon faktum. Självbilden är vad den är, det måste gå att må bra ändå. – Skev kroppsuppfattning är en anledning till att jag har jojobantat; det fungerar inte för mig att gå ned i vikt och hålla den. Jag tycker att jag är tjock även när jag inte är det, den belöningen jag har strävat efter när jag har försökt gå ned i vikt uteblir. Jojobantning. Det svåra är att inte återfalla till gamla mönster och så vidare. Den som ständigt gör det drabbas ofta av självanklagelser: ”Det krävs ju faktiskt karaktär för att hålla vikten på sikt … ” . Men höjer man blicken går det också Namn: Jessica Johansson. Ålder: 30 år. Yrke: Skribent och författare. Bor: Stockholm. Gör: Bloggar på amelia.se, ritar teckningar på Facebooksidan En miljon ledsna flickor, skriver på sin andra roman. Den första, samtidsromanen Thrillerliv, kom ut 2013 och handlar om två unga kvinnor som båda sitter fast i tillvaron.
Arbetsterapeuten nr 7 - 2015
To see the actual publication please follow the link above