PORTRÄTTET 8 Han har ”världens längsta” bil, har sytt femtio par byxor, gillar färger och mönster – och har inget emot att kallas odlingsnörd. Anders Sundin är sig själv och bryr sig inte om att han sticker ut. Den inställningen vill han gärna förmedla till barnen han möter som arbetsterapeut inom habiliteringen. Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted Färgstark Silvergrått hår klippt i ”undercut”, det vill säga supersnaggat på sidorna och baktill och långlockigt på hjässan. Anders Sundin går inte att missa, han syns på långt håll och lyser upp både skolgården och den tidiga oktobermorgonen. Dessutom matchar han Lunnaskolans röda tegelväggar med mönstrad skjorta i orange, rosa och svart och byxor i samma färgskala. ”Fräcka kläder”, ”Schyst ryggsäck”, ”Är du konstnär?” Sådana kommentarer får han ofta från barnen han möter i sitt jobb. Nej, han är inte konstnär, han är arbetsterapeut inom barnhabiliteringen och sticker ut även där. Manliga arbetsterapeuter inom barnhabiliteringen är lätt räknade, påpekar han. – Det här är vardag, säger Anders Sundin på mjuk norrländska, en kombo av gävlemål och jämtska. Och det är så han trivs bäst. Att befinna sig där barnen är, oavsett om det är i skolan, hemma hos dem eller på barnhabiliteringen i Landskrona eller Lund. I dag är sjuårige Marcin ”huvudperson”. En mörkhårig liten kille med nyfiken blick som går i första klass på Lunnaskolan i Kågeröd. Anders och Marcin känner varandra väl och har träffats både på bondgården där han bor med sin familj och på barnhabiliteringen i Landskrona. Marcins arbetsstol i klassrummet ska fixas till, fotplattans fäste skaver på benen och måste bytas. ”Marcin, kan du hjälpa mig”, uppmanar Anders. De kryper ner på knä och lossar fotstödet. Marcin får hålla skruvarna, greppar skruvmejseln med rött skaft och hjälper till att skruva fast det nya stödet. De är i en egen bubbla, pratar och förstärker emellanåt med tecken. Samtidigt tränar Marcin, som har en spastisk diplegi, både fin- och grovmotorik. Och blir naturligt delaktig i sitt hjälpmedel, det är viktigt, poängterar Anders. ”Det krävs att man är lyhörd och nyfiken och inte tror att man kan allt.” ”Ni två”, säger Marika, Marcins mamma, och berättar att det bara tog tre minuter för Marcin och Anders att hitta varandra. Bilar och färgsprakande kläder förenade och det faktum att Anders inte brydde sig om henne alls. Precis som det ska vara, enligt Anders. – Jag bygger en allians med barnet. Det viktigaste i mötet är att man är helt fokuserad på barnet och att de märker att de är viktiga och i centrum. Barnen måste känna tillit och förtroende och jag jobbar med aktivitet och barnens motivation och mål i sikte. Och låter barnen få vara delaktiga så långt det går. Vägen dit stavas lek och bus, det måste vara roligt att träffa honom. – Lek är barns arbete. Andra nycklar till hur han når barnen är upp enbara. Närvaro och glädje. Personkemin syns i blickarna. Marcin för tumme och pekfinger horisontellt från munnen och tecknar tack. Sedan 1989 har Anders Sundin arbetat inom barnhabiliteringen. Nästa år firar han trettioårs- »
Arbetsterapeuten nr 7 - 2015
To see the actual publication please follow the link above