DEBATT Lintons manifest för uppgivenhet Sedan Magnus Lintons bok Knark kom ut tidigare i höstas har den fått mycket stor uppmärksamhet. Recensionerna har med få undantag vara positiva och boken har nominerats till Augustpriset. Nils Littorin, som arbetar som läkare i Lund och sitter i RNS styrelse, skrev en artikel på Aftonbladets debattsida 24 september där han kritiserade Linton för de slutsatser han drar om narkotikadöden. Linton svarade 29 sep och Littorins slutreplik kom 1 oktober. För Narkotikafrågan har Nils Littorin gjort en något längre genomgång av Lintons bok, en bok som till stora delar är ett angrepp på idén om det narkotikafria samhället. Vi publicerar texten under rubriken Debatt istället för att rubricera det som en recension. "Det finns en sak som är starkare än världens alla arméer, och det är en idé vars tid är kommen" skrev den franske författaren Victor Hugo. Kanske är det därför som Magnus Lintons osakliga debattbok Knark inte bara hyllats av en okritisk och näst intill enig journalistkår, utan även nominerats som fackbok till Augustpriset. Det är mer populärt än någonsin att propagera för en mer drogliberal politik och Linton gör massmedial succé. Varför? Den som blint köper budskapet i Knark skulle kunna svara att "liberalism" och "mänskliga rättigheter" eller till och med "socialistiska krafter" är på väg att vinna mot "konservatism" och "sadism". Linton målar upp sina motståndare, vi som är för ett förbud av narkotika, som världsfrånvända fanatiker som lutar sig mot religiösa, moraliska eller förlegade trossatser. På grund av vår vision om ett narkotikafritt samhälle har hundratals, kanske tusentals narkomaner "dömts till döden". Hans hjältar, de som i olika grad vill tillåta mer narkotika i samhället, är däremot drivna av vetenskap, realism och humanism. Det är de senare som får lov att yttra sig i boken. De onda i Sverige, till exempel RNS, blir inte intervjuade. Förmodligen utan att tänka på det gör sig Linton skyldig till just den synd som han anklagar sina motståndare för: en svart-vit demonisering utan verklighetsförankring. Det onda mot det goda. Bokens första del uppehåller sig vid att svartmåla läkaren Nils Bejerot, vars vetenskapliga studier och teorier om narkotika har haft stor påverkan i Sverige och internationellt. Tillvägagångssättet är förment seriöst när Linton intervjuar forskare (av någon anledning enbart sociologer) som i tur och ordning tycker att Bejerots nu 40 år gamla avhandling är ovetenskaplig, att den svenska narkotikapolitiken aldrig fungerat och att det inte finns någon lösning på narkotikaproblemet. Ett manifest för uppgivenhet! Men utan fakta, siffror eller ens så mycket som en fotnot i hela boken att backa upp de stundtals vilda påståendena med, förblir forskarnas tyckande just – tyckande. Man borde kunna kräva mer av en som anklagar sina motståndare för just brist på vetenskapligt underlag. Lejonparten av skriften ägnas sedan åt att blåsa upp argumentet för en mer liberal substitutionsbehandling av heroinister. På grund av bland annat "sadism" i kontrollen över de svenska metadonprogrammen har enligt Linton antalet narkotikarelaterade dödsfall stigit till en nivå "som är alarmerande hög jämfört med andra europeiska länder." Problemet för Linton är att någon sådan jämförbar statistik mellan Europas länder inte finns. Länderna samlar in data olika, och "systematisk underrapportering" förekommer från vissa länder medan den svenska statistiken är mera pålitlig (EMCDDA Årsrapport 2015). Linton jämför äpplen med päron trots att rapporten han grundar sig på varnar för just länderjämförelser. Mycket riktigt nämner han att sociologen Björn Johnson (en av hjältarna) 2005 var övertygad om att en utbyggd substitutionsbehandling skulle minska narkotikadödligheten. Men under samma tioårsperiod, från 2006 till i dag, som det skett en explosionsartad utbyggnad av metadonprogrammen, har den narkotikarelaterade döden mer än fördubblats. Heroin ligger under perioden relativt stilla medan Subutex och metadon ökar kraftigt och svarar tillsammans med fentanyl och morfin för hela ökningen av dödsfall. Samtidigt har sjukvårdens förskrivning av dessa potenta opioider blivit alltmer frikostig. Om denna bekymrande omständighet också utgör ett orsakssamband återstår att utreda. Det torde emellertid stå klart att restriktivitet inte är problemet, tvärtom pekar åtskilligt på en bristande kontroll över narkotiska läkemedel. Men sådana fakta, som komplicerar bilden, får inget utrymme i Lintons uppgörelse. I samma oseriösa stil fortsätter kapitlet om cannabis. Precis som sina föregångare i den nordamerikanska legaliseringsrörelsen är det en snyfthistoria om "medicinsk marijuana" som utgör murbräckan mot cannabisförbudet. En småländsk helt vanlig pappa använder cannabis som "medicin" mot sin depression och ångest och blir åtalad av ett "vetenskapligt ouppdaterat Sverige". Återigen stöter Linton på patrull med vetenskapen. Att röka löv är inte godkänt som läke medel av något lands läkemedelsmyndighet. Av den enkla anledningen att evidens saknas. Tvärtom pekar åtskilliga studier på att cannabis har negativ påverkan på den psykiska hälsan. Sammantaget sprider Knark haschdimmor över en narkotikadebatt som istället är i behov av klarhet. „ NILS LITTORIN Knark – En svensk historia Magnus Linton Bokförlaget Atlas 2015 22 Narkotikafrågan 4/2015
Arko nr 4 - 2015
To see the actual publication please follow the link above