REPORTAGE kotika är bland en del förknippat med stor skam och det är också det som bekymrar en del killar mest när de blir gripna; föräldrarnas reaktion. Men kanske ännu mer vanligt är en trött uppgivenhet. – Jag får ibland känslan av att en sons knarkdealande inte är familjens största problem. De kan ha så mycket annat att brottas med, som en massa vänner och släktingar boende hos sig, dåligt med pengar och liknande. Lägenheterna vi besöker är ofta väldigt slitna och nergångna, det är kalt, ont om saker, det finns kanske bara en playstation att sysselsätta sig med. Kläderna ligger i en hög på golvet bland matrester. Det är inte direkt en miljö som erbjuder lugn och ro för till exempel läxläsning, säger Erik Ahnlund. – Nej, det är torftigt och killarna drivs ut på gator och torg. De kan sitta i en bil och röka på och deala en hel kväll. De äter på grillen och lever allmänt ohälsosamt, säger Björn Forslind. Många föräldrar som blir upprörda på sina barn när de grips vill snabbt se en omedelbar inlåsning av dem. De har svårt att förstå att det tar uppemot ett halvår innan det blir åtal. Och innan det där åtalet blir av så har förövaren ofta gripits några gånger till. – Eftersom många hävdar att narkotikan de har på sig är för eget bruk så vill vi ta en köpare och langaren samtidigt så att vi kan få ett åtal om överlåtelse. För även om en säljare har 50 gram på sig i portionsförpackningar så hävdar han alltid att det är för eget bruk. Oftast är det lokala förmågor som handlar av killarna, men vi har även tagit köpare som kommer från till exempel innerstan. De vet att de kan åka ut i orten, som de säger, och att det alltid finns säljare kring t-banan i vårt arbetsområde. Under de timmar vi varit runt så ser vi nästan bara män och killar i olika åldrar. Tjejerna, var är de? – Ja, de syns inte så mycket. Det är en machokultur här och tjejerna är väl i skolan, på jobbet eller håller sig hemma. För vi ser dem inte ute särskilt ofta. Det är en annan värld här, säger Erik Ahnlund. Christoffer Bohman, som arbetar med ledningsstöd till lokalpolisområdeschefen, berättar om att polisens nationella operativa avdelning har identifierat femtiofem utsatta problemområden i Sverige. Av dessa platser är det fjorton ställen som definieras som särskilt utsatta, bland dem Tensta, Rinkeby och Husby i hans lokalpolisområde. – Här har vi ju nu extra polisresurser. Några av kriterierna för satsningen är väl uppfyllda. Det handlar till exempel om att de boende inte är benägna att delta i rättsprocesser eftersom de upplever en potentiell hotbild från kriminella i området. Det är då svårt för polisen att fullgöra sitt uppdrag och dessutom finns det parallella samhällsstrukturer. Polisen är inte den kanal de boende vänder sig till i första hand i utsatta lägen. Vi vet också från den stora nationella trygghetsundersökningen som gjordes 2014 att våra områden står ut jämfört med Stockholm i övrigt. De boende vittnar om oro och otrygghet. Vad kan man göra åt det? – Genom ökad närvaro av polisen så blir det såklart lugnare. Vi skulle också vilja kameraövervaka vid torgen och centrumanläggningarna så samma sätt som man gör till exempel vid Stureplan och på vissa ställen på Södermalm. Datainspektionen har tyvärr sagt nej, de menar att det skulle vara integritetskränkande för de boende. Men det är en fråga som lever, vi har inte givit upp. Det är ju för att öka medborgarnas trygghet vi vill ha övervakningen. De näringsidkare som finns vid dessa torg har det inte alltid lätt. Vad gör man när ett helt gäng på tio, femton unga män kommer in och börjar förse sig? Jag går runt och pratar, men få vill berätta för en journalist. Till slut får jag ett telefonnummer av en anställd som ber mig ringa hens chef. Chefen är misstänksam, var ska jag skriva om det här? Vem kommer att kunna läsa det? – Jag vill inte prata för då får jag bara problem och det finns ingen som skyddar mig. Polisen och politikerna skiter i oss här ute. Vi får klara oss själva. Jag frågar om hen inte märker av polisens ökade närvaro? Den räcker inte, menar affärsinnehavaren. Hur ser hen på frågan om kameraövervakning? – Det skulle vara bra. Men nu vill jag inte prata mer. Klick. Om några år ska det byggas ett stort och säkert polishus på Rinkeby Allé. Det ska ha plats för 250 poliser. Möjligen ska även polisens kontaktcenter flytta dit och då handlar det om 100 personer till. – Vi tar över två huskroppar från Familjebostäder där vi i princip behåller skalet och i övrigt gör moderna och bra anpassade lokaler. I februari 2018 är det tänkt att vi ska flytta in, säger polisintendent tillika lokal polisområdeschef Niclas Andersson. Det nya polishuset är en del i den stora satsningen i området. På sikt ska det även bli mer poliser där, bland annat ska det finnas minst en områdespolis per 5 000 invånare. – Det är en viktig prioritering, rikspolischefen har bestämt detta. Erik och Björn ser fram emot ett nytt polishus. De älskar sitt jobb, känslan av att få vara med och göra skillnad motiverar dem. – När en medborgare ger oss en tumme upp… det kan driva en framåt en hel dag, säger Erik Ahnlund. „ Kommentar Två veckor efter att jag gjort reportaget ringer jag Erik Ahnlund för att ställa en kompletterande fråga. Jag får då veta att det hänt en del sedan sist vi sågs – den svarta Saab som vi var ute och åkte i blev uppeldad då två poliser var i Rinkeby för att besöka den somaliska föräldra föreningen. – Det var den enda bilen som eldades upp, så de vet nog vad de gjorde. Dessutom blev en målad polisbil sönderslagen i Tensta i förrgår. Och när det för några dagar sedan var en biljakt i Tensta centrum så samlades runt 40 unga män och slängde flaskor mot polisen, berättade Erik Ahnlund. 14 Narkotikafrågan 1/2016
Arko nr 1/2016
To see the actual publication please follow the link above