Avfall och Miljö nr 2 2021

Nr 2 2021 AVFALL OCH MILJÖ | 15 NYA MATERIAL OCH METODER I ÅTERVINNINGEN TEMA N aturvårdsverket har påbörjat ett uppdrag att identifiera och säkerställa hanteringen av nanohal- tigt avfall. Det är Johanna Farelius som leder arbetet: – Vi är allihop lite sökande, säger hon. – Vi kommer att behöva samarbeta med andra myndigheter, bland annat Kemika- lieinspektionen och Arbetsmiljöverket. Hittills har Naturvårdsverket främst tittat på nanoplaster och hur de kan spridas i vattendrag, men också på silver­ joner i exempelvis kläder. – I första steget handlar det om att inte sprida vidare och att förstå hela proble- matiken. – Vi är inte teknikfientliga, vi ser nyttan av nanomaterial, men vår uppgift är att se till att skadorna inte är större än nyttan. Man ser inte alltid effekterna i miljön förrän rätt långt senare, vi försöker vara lite snabbare, säger Johanna Farelius. Standard utarbetas Viss hjälp i arbetet kan de få av Svenska institutet för standarder, SIS. Under 2021 ska de ta fram en standard för nanomate- rial. Nanocellulosa och grafen är exempel på material som anses ha en avgörande betydelse för en hållbar produktutveck- ling, men där det behövs nya standarder för att kunna användas fullt ut. – Det är bra att definiera vad som fal- ler inom kategorin nano. Det blir lättare att prata om samma sak och att reglera baksidan när vi har ringat in frågan, kommenterar Johanna Farelius. Identifiering krävs Att det finns möjliga baksidor kan Jenny Rissler på Rise intyga. Hon har forskat kring nanomaterial i avfall i många år. – Det finns risk att blanda in naono­ material i plaster, men i dagsläget tänker jag inte att det är ett särskilt stort problem. Nanomaterial förväntas dock öka snabbt i omfång framöver, vilket kan ge ett annat läge. – Då måste vi förstå i vilka produk- ter nanomaterial finns och hur dessa påverkas vid material- eller energiåtervin- ningsprocesser, och hur vi separerar dessa material från övriga i de flöden där detta är nödvändigt. Det finns absolut en risk för att nano sprids på ett kontrollerat sätt om man får in nano i återvinningen. Hur stor risk detta sen utgör beror ju på typen av nanomaterial, säger Jenny Rissler. Det finns databaser över tillverkade nanomaterial, samt modeller för att förutsäga spridningen i olika typer av processer. Däremot finns det väldigt lite kunskap om hur de faktiskt beter sig i avfallsledet. Studier vid anläggningar för energiåtervinning i USA och Tyskland visar dock att flera typer av nanopartik- lar kan detekteras i såväl flygaskan som bottenaskan, som enskilda partiklar och ansamlingar. Eftersom en stor del av de tillsatta nanopartiklarna är oorganiska finns en uppenbar risk att de omgivande materialen bränns bort och frigör nano- partiklarna utan att förstöra dem. Hälsorisk – Om askor från energiåtervinning ska användas som sekundärt material är det viktigt att förstå om nano- material förstörs eller var de hamnar och om det finns risk för att de kan laka. I fly- gaskan utgör de troligtvis ett mindre pro- blem, men i bottenaskan skulle det kunna bli ett problem, säger Jenny Rissler. Försök har visat att nanopartiklar utgör en större risk för inflammation och cancer än samma ämne i större storlek. På grund av sin ringa storlek är det förstås också större risk att de kan komma djupt ner i lungorna om de andas in, men även via mat och hud kan nanopartiklar nå blod- omloppet och inre organ. Hur det påverkar de som arbetar med avfallshanteringen återstår ännu att undersöka, men riskerna kan begränsas, menar Jenny Rissler: – Om man gör smarta val i produktio- nen kan man också underlätta i mate- rialåtervinningen, utan att tumma på kvaliteten. Ännu saknas riktlinjer och regler kring nanoavfall på EU-nivå. Kunskapsnivån måste höjas. – När det gäller nano och avfall känner jag mig rätt ensam i Sverige, men jag tror att det är en bubblare, säger Jenny Rissler. Nya möjligheter Samtidigt som försiktighet råder finns det andra i avfallsledet som satsar på att bidra i produktionen av nanopartik- lar. Under 2021 ska det norska bolaget Bergen Carbon Solution genomföra en pilot för att omvandla koldioxid från energiåtervinning av avfall till karbid-­ nano. Tekniken sägs vara betydligt mer energieffektiv än andra metoder. Det är en containerbaserad process som ska kunna producera 12 ton karbon-­ nano per år, och utnyttjar då 48 ton kol- dioxid från rökgaserna som omvandlas till rent syre. På sikt kan betydligt större anläggningar byggas. Johanna Farelius Jenny Rissler NANOMATERIAL är ytterst små material, endast några fåtal atomer i storlek. Den extremt lilla storleken innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som nanomaterial än i sin vanliga form, de kan handla om åtråvärda elektriska, optiska, magnetiska, kemiska eller mekaniska egenskaper. Nanomaterial före- kommer naturligt men kan också tillverkas. Nanomaterial förekommer mest i sportprodukter, bilar, vindkraftverk och flyg men också i kosmetika och färger. Det tillsätts framför allt i plast för att öka hållfastheten, konduktivi- teten eller förbättra ytegenskaperna. Källa: KemI