Avfall och Miljö nr 3 2021

Nr 3 2021 AVFALL OCH MILJÖ | 43 JURIDIK Tre års fängelse fick en av de inblandade för att ha grävt ner batteriavfall – det hittills strängaste straff som utdömts för brott mot miljölagstiftningen. Domen är intressant ur flera perspektiv, menar Rudolf Laurin, advokat med inriktning mot miljörätt. BATTERIMÅLET HAR DET kallats, rätte­ gången som funnit fyra personer skyldiga till att tungmetallhaltig så kallad svart massa från batteriåtervinning grävts ner istället för att lämnas till miljöriktig hantering. Även om påföljden sänktes i hovrätten från sommest fyra till tre års fängelse är denna påföljd ändå unik när det gäller an­ svar för miljöbrott – tidigare har sommest ett års fängelse utdömts. Två av de dömda har överklagat och det är inte uteslutet att Högsta domstolen beslutar att bevilja prövningstillstånd för att göra generella uttalanden om hur man ska se på straff­ mätning vid grova miljöbrott. Fyra åtalade Sammanfattningsvis har följande inträf­ fat. Stora mängder svart massa har upp­ kommit genom krossning av batterier vid Urecycle anläggning i Karlskoga. Det är ett frätande och av tungmetaller extremt förorenat avfall. Nästan 2 000 ton svart massa har skickats vidare till LMAG, trots att de saknade laglig rätt att hantera farligt avfall. Materialet har lagrats utan vederbörligt väderskydd, men också grävts ner på fyra olika platser. Sammanlagt åtalades fyra personer vid Örebro tingsrätt för grovt miljöbrott: • en delägare samt vice vd i Urecycle som i hade överlåtit svartmassan till LMAG, • en aktiv ägare av och ensam styrelse­ ledamot för LMAG som haft det huvud­ sakliga ansvaret för hur svartmassan hanterades och var delaktig i att svart­ massan transporterades vidare, • en person med enskild firma som hade de huvudsakliga kontakterna med Ure­ cycle kring förvärvet av svartmassa och som förvarade en stor del av svartmas­ san på sin gård, • en delägare för JS Bygg & Fastigheter som mot betalning tagit emot och för­ varat drygt 1 000 ton svartmassa vid bo­ lagets anläggning, och som befanns vara delaktig i att stora mängder av avfallet därefter grävts ner på fastigheten. Samtliga fyra personer dömdes av Örebro tingsrätt för grovt miljöbrott till fängelse mellan ett och fyra år, dessutom fick samtli­ ga näringsförbud på mellan tre och fem år. Göta hovrätt mildrade domarna. De ankla­ gade vid Urecycle och JS Bygg & Fastighet fick villkorlig dom och näringsförbudet upphävdes, eftersom brotten inte bedömdes som uppsåtliga, snarare som vårdslöshet. Av hovrättens dom följer att ett miljöbrott i princip måste vara grovt för att det ska bli aktuellt med en frihetsberövande påföljd. Rubriceringen för ”huvudpersonerna” – personen med enskild firma och ägaren till LMAG – fastställdes av Hovrätten till grovt miljöbrott. Påföljden sänktes till fängelse i tre år respektive två år och sex månader. Näringsförbudet kvarstod. Det anses bevisat att dessa två haft kunskap om materialets egenskaper, de hade tidigare drivit projekt i syfte att ut­ vinna tungmetaller ur svartmassa. Deras agerande hade kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning och genom att inte bara förvara utan också gräva ner mycket stora mängder var gärningen av särskilt farlig art och innefattade ett med­ vetet risktagande av allvarligt slag. Båda huvudpersonerna har överklagat domen till Högsta domstolen. Hade önskat fler svar Fallet väcker tre frågor. 1. Varför väcktes inte åtal även mot före­ tagen för att förverka den eventuella vinning som företagen gjort genom att undvika en korrekt men dyrare hante­ ring? Storleken på företagsboten hade varit av intresse att få prövat, eftersom företagsbot oftast hanteras genom ett strafföreläggande som inte blir offentligt. 2. Vem ska betala för sanering? Såväl LMAG som JS Bygg har försatts i konkurs. Risk är uppenbar att offentli­ ga medel måste användas för att täcka dessa kostnader. 3. Är lagstiftningen tillräcklig? Åklaga­ ren lämnade efter hovrättens dom en kommentar till Aktuell Hållbarhet: ”Om du har gjort fel ska du räcka upp handen. Allt är verksamhetsutövarens ansvar. Tillsynsmyndigheterna har ju inget eget kontrollansvar. Det bygger hela miljölag­ stiftningen på.” Verksamhetsutövarens egenkontroll och skyldigheten ”att räcka upp handen” sätter fingret på en annan känslig fråga, nämligen om när en sådan förpliktelse strider mot förbudet att behöva ange sig själv. Förbudet följer av Konventionen om de mänskliga rättig­ heterna som är direkt tillämplig i svensk lag och den skyddar inte bara privatper­ soner utan även företag. Fallet är ett talande exempel på en ose­ riös verksamhet och visar vikten av en aktiv tillsynsmyndighet, som tidigt agerar mot illegal avfallshantering. Fängelsedo­ marna är en markering om att samhället ser det som ett mycket allvarligt brott. Unik ger ny syn på batteridom miljöbrott TEXT RUDOLF LAURIN, WISTRAND