Nr 5 2022 AVFALL OCH MILJÖ | 13 MATERIALÅTERVINNING TEMA FLERA TEKNIKER FÖR KEMISK PLASTÅTERVINNING Upplösning/utfällning: Enklaste formen, där lösningsmedel och värme (upp till 250 °C) tillsätts för att göra det möjligt att filtrera bort färg, flamskyddsmedel, fyllmedel och andra föroreningar. Sedan lösningsmedlet avdunstat eller separerats genom att tillsätta ett antilösningsmedel återstår ett fast material. Kräver försorterat, tvättat plastavfall. Depolymerisering: Använder en kombination av kemi, lösningsmedel och värme (upp till 250 °C) för att bryta ner polymerer till monomerer – plastens byggstenar. I ett efterföljande steg sker återpolymerisation med katalysator. Kräver försorterat, tvättat och sönderdelat plastavfall. Solvolys (Hydrotermisk förvätskning, HTL): Två olika, men snarlika metoder, där hög temperatur (upp till 400 °C) och tryck bryter ner plastpolymererna till en olja, som kan användas för vidare upparbetning i raffinaderier till bränsle- och kemikalieprodukter. Metoden fungerar på alla organiska polymerer – på plast men också exempelvis trä och papper. Det finns två varianter av HTL; lägre tryck och temperatur (subkritiskt tillstånd) ger en process liknande solvolys och kräver större råvaruselektivitet, högre tryck och temperatur (superkritiskt tillstånd) är ”allätande”, men väldigt energikrävande. Pyrolys: Upphettning (upp till 600 °C) i syrefri miljö bryter ner plastens molekyler till en olja, som kan användas för vidare upparbetning i raffinaderier till bränsle- och kemikalieprodukter. Beroende på ingående material genereras olika mängder av gas, olja och koks. Den höga temperaturen bryter ner organiska riskämnen, men materialförlusterna är stora om plasten ska kunna återvinnas till ny plast. Kan ta emot i princip vilket material som helst. Förgasning: Varmaste metoden (upp till 1300 °C) för kemisk plaståtervinning. Upphettningen sker här med en begränsad mängd syre, vilket bryter sönder plastmolekylerna till en syntesgas av huvudsakligen kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan användas för att producera kemikalier eller nya plaster. Alla orenheter går att fånga upp i kemiska eller fysiska processer efter själva förgasningen, därför är det lägre krav på ingående material. CCU: Förbränning där den koldioxid som bildas fångas in och används i nya produkter. Det kan exempelvis ske genom att leda rökgaser genom växthus eller algodlingar. Växterna/algerna kan skördas för att exempelvis utvinna olja direkt från växten/algen, eller så kan biomassan omvandlas till olja eller andra kolväten genom en pyrolys- eller förgasningsprocess. Andra metoder kan resultera i råvaror till kemikalier, plast eller andra produkter. Källa: Naturvårdsverket, Rise FOTO RISE FOTO PATRIK LUNDIN – Vi vet extremt lite om plastflödena. Vad exakt innehåller de? Utan den kunskapen är det svårt att veta var det bör hamna. Vi kan och bör standardisera antalet plasttyper i de fall applikationerna tillåter. Detta kan i hög grad hjälpa oss att veta var ett visst flöde bör hamna. I Europa finns flera mindre anläggningar för kemisk plaståtervinning, och gott om planer för större. Borealis pyrolysanläggning i Stenungsund ska enligt planerna kunna invigas 2025, men tillståndsansökan har fått kompletteras och ännu är inga investeringsbeslut fattade. – Om vi gör allt optimalt kommer Sverige kanske ha ett fungerande system om tio år, säger Lena Smuk. Finsk jätte I Borgå, några mil öster om Helsingfors, genomförs redan kemisk plaståtervinning i industriell skala. Neste, ett delvis statsägt petroleumbolag, raffinerar här förvätskat plastavfall, till exempel pyrolysolja och hydrotermiskt förvätskat plastavfall (se faktaruta). I somras tilldelades Neste finansiering på upp till 135 miljoner euro från EU:s innovationsfond för att bygga en anläggning som ska kunna behandla 400 000 ton förvätskat plastavfall per år för att bli råmaterial till ny plast eller kemikalier – åtta gånger så mycket som Stenungsund beräknar att återvinna. Men det är bara början; målet för Neste är att från 2030 återvinna en miljon ton plast per år, vilket skulle göra dem till en av de största aktörerna i Europa. Den första förvätskningsanläggningen planeras byggas i Nederländerna i samarbete med Ravago, som hittills jobbat med mekanisk plaståtervinning. – Vi tänker främst ta emot plast som inte är möjligt att återvinna mekaniskt. Vi vill inte tvätta plasten, men det kan behövas ytterligare sortering. Vissa plaster passar inte, till exempel PVC som innehåller klorin. Det fungerar bäst med polyolefin-rika strömmar. Men vi har jobbat mycket för att utveckla ett system som är robust nog för att kunna återvinna blandad plast som idag förbränns eller hamnar på deponi, säger Outi Teräs, ansvarig för att kommersialisera Nestes teknologier för kemisk återvinning. Teknik måste anpassas Men utbyggnaden kommer att ta tid. – Även om teknologierna i sig inte är nya har de inte använts i sådan skala för plastavfall. Därför måste vi ha tålamod. – Flaskhalsen är att bygga kapacitet. Företagen som bygger förvätskning är oftast inte stora etablerade aktörer, det är start ups. Det är fortfarande en framväxande industri. Kanaler för råvaruleveranser måste också byggas upp. Idag genererar Europa 29 miljoner ton plastavfall per år. För att undvika långväga transporter kommer återvinning antagligen främst byggas i tätbefolkade områden. Att det är på kontinenten som framtiden för Neste ligger är uppenbart: – Vi kan inte nå vårt mål om en miljon ton i Finland, ett land med fem miljoner invånare, säger Outi Teräs. Åsa Stenmarck. Lena Smuk.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=