Nr 1 2026 AVFALL OCH MILJÖ | 33 INSAMLING Sedan drygt två år ska förpackat avfall avskiljas från sitt innehåll. För avfallsbranschen innebär det nya krav, men också möjligheter att se till att mer matavfall kan bli biogas och fler förpackningar kan materialåtervinnas. En ny rapport från Avfall Sverige visar att tekniker finns, men att det osäkra marknadsläget bromsar utvecklingen. TEXT SIRI RANUNG OCH JOHN HENRY NYLÉN, RAMBOLL vissa produkt- och förpackningstyper finns utmaningar, exempelvis glas- och metallförpackningar, större gruppförpackningar samt produkter med trögflytande eller ”kladdigt” innehåll. Ansvaret kan flyttas Avsaknad av teknik är inte det största problemet, utan snarare tillämpning och ekonomi. Osäkerhet kring framtida rollfördelning och systemregler minskar investeringsviljan i avskiljning trots befintlig efterfrågan. Kravet hanteras i dag delvis genom dispenser och genomförandet begränsas av brist på behandlingskapacitet, särskilt i norra Sverige. Den upplevda osäkerheten förstärks av en varierande tillsyn, där skillnader i kommuners tolkning och dispenser uppges försvåra långsiktig planering för både verksamheter och behandlingsaktörer. Vägen framåt bör handla om tydligare ansvar längs värdekedjan som kan öka viljan att investera i avskiljning. Den 10 december 2025 presenterade regeringen en inriktning där dagligvaruhandeln kan få ett tydligare ansvar för sitt förpackade avfall och livsmedelsavfall. Förhoppningen är att en sådan ändring kring ansvaret kan skapa bättre förutsättningar att investera i avskiljningstekniker. – Om kommunens ansvar tas bort, så som nu föreslagits, finns inte längre några hinder för avfallsproducenterna att stå för finansieringen av de investeringar som behövs för avskiljandet av förpackning från innehållet. Det kan även leda till ett ökat incitament att förebygga förpackat avfall, säger Andrea Hjärne, senior miljöjurist på Avfall Sverige. Sammantaget visar rapporten på fem frågor som behöver lösas: 1. Lagstiftning och tillsyn med tydligare fokus på resurseffektivitet och rena materialflöden. 2. Förtydligat ansvar längs värdekedjan. 3. Nationell vägledning och mer enhetlig tillämpning. 4.Utbyggd behandlingskapacitet – särskilt i norra Sverige. 5. Stärkta informationsinsatser samt incitament för förebyggande, inklusive förpackningsdesign som underlättar tömning och sortering. AVSKILJANDEKRAVET INNEBÄR ATT den som innehar förpackat avfall ska se till att förpackning och innehåll skiljs åt. Lagen anger inte hur avskiljandet ska göras och ställer inte direkta krav på återvinning i själva bestämmelsen, men för yrkesmässiga verksamheter följer av miljöbalkens hänsynsregler och avfallshierarkin att hanteringen bör utformas så att de avskilda fraktionerna så långt det är rimligt kan materialåtervinnas. I rapporten kartläggs tekniska lösningar för att separera förpackningar från innehåll, från enklare, förpackningsspecifika system till mer automatiserade anläggningar. Slutsatsen är att det finns ett utbud av fungerande teknik, och de vanligaste flödena, framför allt plast och papper/kartong, bedöms i regel kunna hanteras utan större tekniska hinder. För AVSKILJANDEKRAVET regleras av 3 kap. 9 § avfallsförordningen. LÄS MER i rapport 2025:19 Tekniker för att skilja förpackningar från sitt innehåll, som kan laddas ner från avfallsverige.se Teori och praktik kring avskiljande
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=