Allergia 2 -20

31 ” En bluff och en holländsk tupp LISELOTT ROLL är författare och journalist med allergi både hos sig själv och i familjen. D et är lätt att bli smått irriterad när folk tror att allergi bara är ett påhitt eller när de bjuder på nå- got allergent och säger saker som ”du kan väl bara smaka litegrann, det gör väl inget?”. Ändå kan jag ibland vara precis lika enfaldig eller kanske till och med dum- mare. Som för några år sedan då jag fick för mig att min sons hundallergi hövligt skulle hålla sig undan om vi skaffade en så kallad allergifri hund. Äh… sådana finns inte, kanske du tänker – och det har du alldeles rätt i. Men ibland blir liksom längtan större än intel- lektet. Hundar är ju så fluffiga, pälsiga och mysiga… Det här är en berättelse jag skäms lite över, men eftersom det gick bra till sist bjuder jag på den. ÅRET VAR 2012. I flera veckor hade min nioåring sovit med en tuss hundhår på kudden. Det lite illaluktande pälsluddet hade kommit med post från en holländsk kennel och trots att han gnuggade ansiktet mot det natt efter natt hände absolut ingen- ting. Vagt uppmuntrade hälsade vi på en av kennelns hundar som bodde ute på Lidingö. Sonen fick gulla som tusan med den lite förvånade hunden, men fick inte ens en rodnad. Hoppet växte och till och med min återhållsamme man började i smyg läsa på om hundskötsel. Kenneln i Maastricht meddelade stolta att ingen någonsin reagerat på deras labradoodles, de hade lyck- ats avla fram något alldeles unikt! Uppdrag skaffa hund var aktiverat. Några veckor senare satt vi förväntansfulla på tåget mel- lan Amsterdam och Maastricht, lät blickarna drömmande smeka över tulpanodlingarna utanför fönstret. Ganska snart klev vi in i ett holländskt radhus i vitt tegel. På innergården som var täckt av illgrönt plastgräs låg ett tiotal slappa hundar och sov. Det holländska paret utbrast i eufori över inkom- mande euro: ”Pick a dog!” Var det verkligen möjligt? Vi dröjde oss tveksamma kvar för att se om något skulle hända, sonen fick borra in ansiktet i magen på en av de slappaste hundarna, andas in fluffet. Tick, tack, ingenting. Tack… tick och poff, hans ansikte svullnade upp som en röd- flammig ballong. Det holländska parets le- enden försvann på en sekund och vi lämnade huset i ilfart. Efter några minuter var vi tillbaka på tågstationen där vi slet av alla håriga kläder och desperat tvättade av sonen inne på en toalett, han hämtade sig som tur var ganska fort. Besvikna och skamsna över att vi varit så naiva tog vi tåget tillbaka till Amsterdam. På eftermiddagen tog vi en promenad i en park för att muntra upp oss. Då dök en tupp upp, inte större än en duva och oerhört söt. Vi stirrade förvånade på den och därefter på varandra i samförstånd. Höns bor ute och har inte päls. Kunde vi inte ha en hund så skulle vi åtminstone ha höns. NÄR VI KOM HEM skaffade vi de första, ledda av ledarhönan Birgitta. Och det visade sig att hönsen hade fantastiska per- sonligheter, någon var kaxig, en annan blyg och en och an- nan tyckte om att sitta i knä och äta bulle. En helt ny värld öppnade sig, inte visste vi att dessa små varelser navigerar efter stjärnorna och utan problem kan räkna till fem eller att de har bästisar, fiender och sjunger när de lagt ägg. Förra året kom min bok Höns som Hobby som sammanfattar en del av det vi lärt oss. Höns funkar inte för alla, men för oss blev de verkli- gen de finaste husdjur vi kan tänka oss, dessutom ger de ägg. Jag skulle i och för sig inte säga nej till en hårlös allergivän- lig leguan heller, men eftersom min man är livrädd för dem så får jag nöja mig nu. Glad påsk! KRÖNIKAN Hönan Monika. FOTO PRIVAT