Allergia_1-17

30 – Det går inte att låsa in medicinen i något skåp utan den måste självklart finnas lätt tillgänglig om något händer. Det som brukar rekommenderas är att barnet har medicinen i sin väska så att den all­ tid finns nära till hands oavsett var barnet befin­ ner sig, säger Veronika Demmer Selstam. VÅRDNADSHAVARENS ANSVAR. Det är viktigt att skolan har utarbetade rutiner för hur allt detta ska fungera. När det gäller mediciner ska det fin­ nas en tydlig plan för varje barn, säger Anna Olin, utvecklingssamordnare inom medicinska elevhälsan i Malmö stad. – Läkemedlen måste ju finnas lätt tillgängliga och samtidigt vara oåt­ komliga för andra barn. Antingen kan läkemedlet finnas i klass­ rummet eller i barnets väska. Det viktiga är att alla i personalen vet var medicinen finns. Men det är alltid vårdnadshavarens ansvar att se till att rätt medicin finns på skolan och att den inte är för gammal. SKOLANS OCH VÅRDENS ROLLER. I Malmö stad har man under det senaste året arbetat med just frågan om egenvård för att tydliggöra rutiner och ansvar och få en likvärdig behandling på alla sko­ lor. Bland annat har man haft möten med samtliga barnkliniker i Malmö och Lund för att stämma av rollfördelningen mellan sjukvården och skolan. Den vanliga gången är att den behandlande kliniken eller den ansvariga allergiläkaren skriver en egenvårdsblankett där det bland annat framgår vilka mediciner barnet behöver och när och hur de ska tas, förklarar Anna Olin. – Den här blanketten kommer vanligen till skolan via föräldrarna. Sedan är det rektorns an­ svar att se till att det finns personal på skolan som kan hjälpa eleven med detta. Man kan inte tvinga någon ur personalen att ta på sig det här ansva­ ret, men det är fortfarande rektorns ansvar att det finns någon som kan göra det. SOM ATT BORSTA TÄNDERNA. En helt annan aspekt av frågan handlar om elevens upplevelse. För skol­ personalen handlar det om att hitta en balansgång, att ta tag i och lösa problemen, utan att eleven kän­ ner sig utpekad eller annorlunda. – Jag tror det viktigaste är att man har en öp­ pen dialog om detta och verkligen ser till att det blir så enkelt och bra som möjligt för barnet. Det är något som måste hanteras i vardagen utan att barnet ska känna sig utpekad eller annorlunda, det kan vara jobbigt nog ändå, menar Anna Olin. Veronika Demmer Selstam understryker också vikten av att involvera barnen själva tidigt. – Min grundinställning är att de barn som har allergier eller någon annan sjukdom som riskerar att medföra ett akut tillstånd eller livsfara, så ti­ digt som möjligt bör lära sig att själv hantera sin hälsa. Rutinen behöver jobbas in ungefär som när barnet ska lära sig att borsta tänderna. Det är en svår balansgång, ingen vill ju att barnet ”blir sin sjukdom”. Med rätt rutiner och information kan man skapa en trygg och säker miljö runt barnet utan att det stämplas som annorlunda och där spelar självklart skolans personal en väldigt viktig roll, säger hon. Någon specifik ålder när barnet är moget för den typen av ansvar går inte att slå fast, menar Veronika Selstam. Barn utvecklas så olika och som bekant kan det även vara stor skillnad i mognadsgrad mel­ lan pojkar och flickor i unga år. MEDICINERNA ÄR ALLTID MED. Elvaåriga Signe Ronander har astma men också en svår nötallergi som inne­ bär att hon får andnöd om hon utsätts för bland annat valnötter. I dag går hon i femte klass på Västra hamnens skola i Malmö. – Jag har alltid min adrenalinspruta med mig i ryggsäcken. Om jag råkar få i mig nötter så tar jag den. Och mina lärare vet att den ligger där, så de kan hjälpa mig om det behövs. Det är skönt att veta att den finns där, även om det är en nöt­ fri skola, så jag tror inte det är någon risk att det skulle hända, berättar Signe Ronander. FICK BRA STÖD. Mamma Hanna Sjögren tycker att kontakterna med både skola och sjukvården har flutit smärtfritt. – När Signe gick i andra klass fick hon sin spru­ ta utskriven och hennes allergiläkare tog då kon­ takt med skolan för att förvissa sig om att perso­ nalen hade kunskap om hur sprutan ska användas. Jag visste inte vad som gällde så det var väldigt bra att vi fick den informationen och stödet, säger Hanna Sjögren. På skolan fanns redan en elev med nötallergi så personalen hade redan fått information om al­ lergin och hur medicinerna fungerar. Annars hade sjukvården kunnat stå för den utbildningen. Hanna Sjögren känner sig trygg i förvissningen om att skolan vet sitt ansvar – och att Signe själv har koll och är noggrann. – Hon har en necessär i skolväskan med alla mediciner som hon kan behöva. Det gäller ju att hon inte glömmer väskan, men jag är inte orolig. Hon har inpräntat i huvudet att väskan alltid ska vara med. Det har blivit en rutin och hon är jätte­ duktig. ▲ – Det gäller ju att hon inte glömmer väskan