Allergia_3-16

att så många sagt att det inte var någonting bör- jade jag nästan tro att jag var galen, säger hon. Efter ett halvår beslutade en läkare att man skulle röntga ansiktet och upptäckte att hon var svullen i bihålorna och hon fick en kortisonkur. – Jag var jättetrött, hade ont i ansiktet och kände mig yr. Jag jobbade skift och när det var som värst fick jag kämpa på natten för att inte falla ihop. Det kändes så hopplöst att inte veta om jag någonsin skulle bli bra eller om jag skulle ha det så resten av livet, säger hon. NYTTIG ERFARENHET. Kortisonkuren hjälpte till viss del, men hon var fortfarande inte bra och några månader senare opererades bihå- lorna. Men det var inte förrän en kol- lega insjuknade i liknande symtom som bitarna började falla på plats. Då hade hon arbetat på den nya avdelningen i nästan ett år. Hon träffade samma arbetsmiljöläkare som kollegan, som snabbt drog slutsatsen att hon var allergisk mot skärvätskorna och att hon inte kunde fortsätta med samma arbetsuppgifter. Hon fick permission i två veckor medan företaget undersökte var hon kunde förflyttas. – Att få diagnosen kändes hoppfullt. Och ef- ter att jag hade bytt avdelning blev jag långsamt bättre, men det tog ett halvår, säger hon. I dag, två år senare, mår Rebecca bra. Hon job- bar dock inte kvar längre och till hösten börjar hon plugga till ingenjör. – Jag kan inte jobba inom industrin, det är för dåligt för hälsan. Även om jag tror att jag kom- mer att jobba på kontor i framtiden har jag ändå haft nytta av mitt jobb. Jag har blivit mer teknisk och det tror jag kommer att vara en fördel, säger hon. ■ Rebecca fick astma Hosta, grönt slem och en enorm trötthet var vardag för Rebecca som kom i kontakt med skärvätskor på jobbet. När hon äntligen förstod att besvären berodde på arbetsmiljön hade hon mått dåligt i nästan ett år. TEXT MAJA LUNDBÄCK FOTO JULIA SJÖBERG R ebecca var 22 år och hade jobbat på in- dustriföretaget i Göteborg under flera år när cheferna bestämde att hon skulle byta avdelning. Det dröjde inte länge förrän hon började må dåligt. – Jag fick tyngre att andas, bihåleinflammation och en hosta med slem som var grönaktigt, säger hon. Månaderna gick och hon blev tröttare allt efter- som besvären tilltog. Rebecca, som haft astma som barn, kände igen symtomen och började nu medi- cinera. Hon kände sig sjuk, men kunde inte förstå vad hon reagerade på. Att det var den nya arbets- miljön som var boven i dramat var inte så lätt att förstå. På den nya avdelningen arbetade hon med maskiner som skar i metall, vilket gjorde att hon var i när- kontakt med skärvätskor, som hon fick i sig via inandningsluften. – Jag hade ingen aning om att min astma hade med jobbet att göra och det förstod inte läkarna heller, säger hon. Själv kände hon inte till vilken effekt som skärvätskedimma kan ha på luftvägarna om man är känslig sedan tidigare och hon sökte vård gång på gång. – Jag uppsökte åtta läkare och varje gång fick jag höra att det bara var vanlig hosta, säger hon. OFTA SJUKSKRIVEN. Trots att hon trappade upp medicineringen tvingades Rebecca stanna hemma från jobbet ganska ofta och det var inte så popu- lärt på företaget. – Jag var strösjuk, även om jag försökte vara på jobbet hela tiden. En del undrade om jag verkligen var sjuk, säger hon. Allt ifrågasättande satte sig på psyket. – I början var jag säker på min sak, men efter – Jag upp- sökte åtta läkare AV JOBBET 20