Allergia_3-21

28 meter bort. På vägen dit började hon hosta och väl framme var kroppen, från topp till tå, full med röda flammande utslag. Hon kliade frenetiskt på sina händer medan hennes pappa rev på fötterna med en rotborste. – Så ska man såklart inte göra, men klådan var extrem. Grannarna hade en annan sorts antihistamin hemma. Den minskade klådan och svullnaden gick ner. Hon kontaktade en läkare på vårdcentralen för att få göra en allergiutredning. – Det var väldigt obehagliga och oväntade re- aktioner. Jag blev väldigt rädd. Men hon fick inte göra en utredning. Kanske var det språkförbistringar som gjorde att läkaren tyckte att det räckte att hon tog antihistamin om hon blev stungen igen. – Jag kände mig så begränsad, men upplever att jag inte blev tagen på allvar av läkaren. Jag börjar nästan gråta när jag pratar om det. Jag fick verkli- gen inte den hjälp jag hade önskat. JORDGETINGBO I DIKE. En dag för två år sedan var det dags igen. Sara och hennes sambo skulle hälsa på släkt i Varberg. Det var en varm och solig sommardag. När de kom fram tog hon en prome- nad med sin hund och fick syn på en björnbärs- buske med stora, fina bär i ett dike. Men i diket fanns ett jordgetingbo. – Getingarna surrade ilsket runt oss. Jag för- sökte skydda oss men blev stungen i handen och foten. Familjen vi besökte hade både antihistamin och kortison hemma. Jag tog det och sen åkte vi direkt till Varbergs sjukhus. När hon anmälde sig i luckan på sjukhuset bör- jade kroppen klia. Det blev till att gå raka vägen in till läkaren trots att flera personer redan köade i väntrummet. Efter olika provtagningar ordinera- des en injektion med adrenalin. – Efter sprutan fick jag stanna kvar på sjukhu- set i över två timmar. Det var lördag, fint väder och Rädslan för getingstick STOPPAR SARA Somrarna var roligare innan Sara visste att hon reagerade på getingstick. Nu känns det otryggt att ge sig ut i skogen. Förhoppningsvis blir allergiutredningen klar innan getingsäsongen drar igång. TEXT ANGELICA BERG FOTO DAVID JISFÄLT et finns både varg och björn i skogarna utanför Ludvika. Trots det har Sara Flodin aldrig varit rädd när hon gått på sina långa hundpromenader i natu- ren. Inte förrän de senaste åren. Men det är inte de stora rovdjuren som gör skogsturerna otrygga. Det är en liten insekt. – Jag vet inte vad som skulle hända om jag blir stungen av en geting igen, säger Sara Flodin. TIDIGARE HELT ORÄDD. För några år sedan var det otänkbart att Sara skulle bekymra sig över ett litet flygfä. Tvärtom. Hon har aldrig brytt sig om insek- ter. Getingar byggde till och med bo under tröskeln vid ingången till Sara och hennes sambos hus. – Det var inget problem. De skötte sitt och vi skötte vårt. Jag förstod inte hur man kunde vara rädd för småkryp. En gång klev hennes hund i ett jordgetingbo. Pälsen blev full av getingar, på väg att krypa in till skinnet. Sara drog bort dem med händerna. – Jag reagerade instinktivt. Konstigt nog fick jag inga getingstick då. Min hund blev däremot stungen och vi åkte direkt till veterinären. Hon började må dåligt i bilen, men blev bra igen när hon fått kortison. STUNGEN I FINGRET. Men en vacker sommardag för fyra år sedan förändras hennes syn på geting- ar. Sara satt i paviljongen hemma i trädgården. En geting surrade runt och hon fångade den med ett papper. När hon gick in tog hon med sig pappret, men glömde bort getingen. Den levde och stack henne i tummen. – Det första jag märkte var att fingret svullna- de upp. Det blev dubbelt så stort. Jag ringde min sambo som är läkare och under tiden vi pratade började fötterna klia. Min sambo sa till mig att ta kortison och antihistamin som vi hade hemma. För att inte vara ensam om hon skulle få fler reaktioner åkte Sara hem till sina föräldrar en kilo- D