24 ” Livet i en gummisnodd LISELOTTE ROLL är författare och journalist med allergi både hos sig själv och i familjen. KRÖNIKAN Sonen går snart ut gymnasiet. I stället för att svinga studentmössan i skyn och ha en klassisk mottagning har han beslutat att fira vuxenlivet genom att hoppa bungyjump med en kompis, samma vän som han nyligen hoppade fallskärm med. Men han har även andra planer, genom våra papperstunna väggar hör jag hur han världsvant pratar engelska med en australiensisk byråkrat. Samtalet rör sig om tillfälligt arbetstillstånd – han tänker med andra ord fly landet. Jag är inte förvånad. I hans ålder var jag likadan. Ju längre bort jag kunde komma desto bättre. Men äventyr kan föra med sig risker, själv har jag närapå blivit ihjälbiten av en skallerorm, förgiftad av dödliga myror i Amazonas och drunknat under en dykkurs i Australien. Våldsammast var dock när jag höll på att krossa skallbenet i ett turkiskt grottsystem som oväntat och snabbt fylldes med stora mängder vatten. Allt detta har jag inte återgett i detalj för sonen, han skulle förmodligen se det som ren inspiration – men jag förstår mycket väl hans äventyrslängtan. Det är som det ska vara, men för hans del tillkommer ytterligare en risk, nämligen allergin och den oroar mig desto mer. HANS PLAN ÄR ATT under ett år arbeta sig genom den australiska kontinenten och även om jag vet att maten i Australien inte är späckad med allergener som livsfarliga nötter (den består till större delen av engelska stekar och mos) vet jag också att sjukvård inte alltid finns tills hands, speciellt inte långt ute på landet. Vad händer om han får i sig nötter på en fårfarm ute i tjotahejti? Tanken går till teveserien The Flying Doctors som handlade just om sjukvård på australienska landsbygden och jag förbannar mig att jag inte orkade genomlida den. Finns den möjligen kvar på Netflix eller Viaplay? Jag minns också ett möte för ett tjugotal år sedan då jag av en slump träffade en person som utvecklade ett dataprogram för människor som skulle behöva operera på distans. Jag är alltigenom oteknisk, men jag minns att jag då fick sätta handen i en handske och liksom känna hur det var att ta en fiktiv spruta i en benig hand som dök upp på skärmen. Det knastrade och tog emot. Tanken var att en läkare på en annan plats, med handen i en synkroniserad handske, liksom skulle kunna guida en medicinskt okunnig, till exempel en fårfarmare, att operera på distans. Jag vet inte om denna teknik någonsin använts, men det är en lite skrämmande tanke. Ändå är det som verkligen hänger kvar i minnet något som dataexperten sade, nämligen ”Den här metoden skulle till exempel användas i AUSTRALIEN… där avstånden till sjukvård kan vara ENORMA.” JAG GILLAR DET INTE – men ungen är stor och flygfärdig. Han står och vinglar på holkens kant och är full av frihetslängtan. Och om det är något vi varit noga med under åren med allergi är det trots allt resorna, matintagen har varit minutiöst planerade och min man har fastnat med allergimediciner och adrenalinpennor i tullen hur många gånger som helst. Förhoppningsvis är lite av vår resnoja överförd på sonen. Dessutom har han de senaste åren blivit mer ansvarsfull när det gäller allergin, på väg till studentfest i en alldeles för tight kostym ser han till att knöla ner ett par betapredtabletter och en adrenalinpenna i byxfickan, trots att han sedan knappt kan böja sig ner och knyta skorna. Det väcker hopp. Att han sedan vill hänga upp och ner i en gummisnodd över en bergskant kan jag inte göra så mycket åt, det är bara att hoppas att det förbenade gummibandet håller.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=