33 ” Att göra det svårt för sig LISELOTTE ROLL är författare och journalist med allergi både hos sig själv och i familjen. ag och familjen har varit på tågluff, ett nygammalt sorts resande, mer miljövänligt, men också intensivt. Sex länder har avverkats inom loppet av två veckor (även om ett steg in i Vatikanstaten och en halvtimmes besök på en tysk hamburgerkedja kanske inte bör räknas). Barnen är numera nästan vuxna och vi är alla hyfsat synkade, samtliga vill resa i vansinnigt tempo och leta sevärdheter i varje hörn. Hektiskt måhända, men det är så vi vill ha det och allt har varit toppen, utom när det gäller en sak – maten. Med en matallergiker, tre vegetarianer och en vegan i familjen är det i det närmaste omöjligt att hitta restauranger där vi alla kan äta. Letandet tar oändligt med tid och redan tredje dagen i den österrikiska alpstaden Küfstein går jag i taket. Vi har då, enligt mobilens stegräknare, vandrat 1,4 mil i vår jakt på lämplig föda. Barnen föreslår klokt att vi ska handla något i mataffären istället, men jag är tokhungrig och med det inte resonabel. ”HANDLA I AFFÄREN? ALDRIG!” fnyser jag. ”Hur ska vi då kunna uppleva den österrikiska kulturen?” Familjen påpekar att vi har hela alpkedjan i synfältet samtidigt som någon typ av österrikisk orgelmusik strömmar ut från en kyrka bredvid. Är inte det kultur nog? Jag muttrar att bara för att vi gått och letat en stund (cirka två timmar) innebär det inte att det inte existerar en enda lämplig restaurang, vi har bara inte hittat den. Strax därpå tvingar jag alla att gå in på en restaurang i Tyrolerstil, kanske har de mer än det som anges på menyn, säger jag hoppfullt. Vi möts upp av en kypare iklädd Lederhausen som leende meddelar att de serverar en finfin wienerschnitzel. När vi frågar om de istället har något veganskt och nötfritt dör leendet och han leder snabbt ner oss till en bakgata med barer istället, som för att säga att vi borde dränka våra sorger. Jag är vid det här laget vrålhungrig och vrålsur. Familjen föreslår pizza. ”Vi måste väl insupa själen i varje land”, mumlar jag, ”annars kan vi ju lika gärna åka hem.” Tonåringarna ger mig nattmörka blickar och maken säger att det är dags att tagga ner. Han har rätt förstås, men det tänker jag inte erkänna, i alla fall inte nu, jag har nämligen regredierat till en trotsig femåring och de som inte är med mig är emot mig. En stund senare ger jag mig trots allt och vi hamnar på en italiensk pizzeria. I takt med mättnaden får jag motvilligt inse att pizzerior är det säkraste semesterkortet – trots att de är fel i just Österrike. MEN RESAN GÅR SNART VIDARE till Italien och här blir det ju plötsligt helt rätt att välja pizza. Efter en lång mardrömsresa på ett överhettat tåg, där vi åker vilse i timmar och en kvinna svimmar vid våra fötter, stiger vi till sist in på en klassisk italiensk pizzeria med strålande utsikt över Amalfikusten. Viva Italia! Jag är vrålhungrig och trots mitt tidigare pizzamotstånd är jag nu oerhört peppad på den första italienska äkta varianten. Restaurangen är inredd med rödrutiga dukar och en lång man, slående lik Jeff Goldblum, möter upp. Han ler brett, slår ut med armarna och utbrister ”Welcome to Paradise!” Jo man tackar. Vi stjälper av oss de tunga ryggsäckarna och ögnar igenom pizzamenyn, här finns något för alla. Så meddelar vi våra udda beställningar – pizza utan ost och skinka, pizza utan nötter, pizza utan frön ... ”Goldblum” ser först oförstående ut, men så ler han brett igen och slår ut med händerna på ett alldeles nytt sätt. ”Sorry, we don't serve pizzas anymore.” KRÖNIKAN J
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=