17 Maria Jenners barndom bestod av ett evigt kliande. Under stressiga perioder bredde hennes eksem ut sig över underkroppen och armarna, ilsket röda, vätskande, svidande och blödande. När det var som värst tvingades hon ta med sig extra ombyten till skolan, och vissa morgnar behövde hon byta lakan, eftersom eksemen lämnade blodspår efter sig på sängkläderna. – Jag har haft atopiskt eksem under hela livet. Fram till tioårsåldern hade jag dem konstant, sedan kom de i skov, berättar hon. Kanske var det klådan som var det riktigt jobbiga. Men Maria minns också hur det var att aldrig känna sig riktigt fräsch och fin. För det spelade ingen roll hur mycket hon duschade, smorde in sig med väldoftande krämer och gjorde sig snygg – eksemen var tydliga bevis på att hon inte var som alla andra. Och dessutom, duschen och de där krämerna skulle hon ju helst låta bli, eftersom de bara riskerade att förvärra eksemen. – När jag växte upp fanns det egentligen ingen behandling att tala om. Mamma fick i uppgift att stryka alla mina kläder, jag rekommenderades att bära luftiga bomullskläder och så skulle jag smörja mig med krämerna som läkarna skrev ut. UNDER PERIODERNA då Maria hade mycket eksem var hon trött. Klådan höll henne vaken om nätterna, och även om hon visste att hon inte fick klia kunde hon inte låta bli. Hon experimenterade med alsolsprit, som hjälpte för stunden. Och hon testade nog varenda kur som existerat, allt från huskurer till sådana som läkarna ordinerade: honung, aloe vera, kaliumpermanganat, salta bad, solbehandling, klådstillande tabletter som Tavegyl och särskilda kostråd som att äta surt. – Inget av råden jag fick hjälpte. Och att inte få duscha när man är i tonåren är tufft. Ibland tyckte jag att såren luktade illa, och då kände jag mig ännu mer ofräsch. När Maria kom upp i 20årsåldern fick hon ett extra allvarligt skov med eksem över hela kroppen. – Det var jobbigt. Jag tyckte att eksemen såg så obehagliga ut att jag valde att gå i långbyxor, oavsett hur varmt det var ute. Jag hade aldrig kjol, trots att jag hade ett jobb där många förväntades ha på sig kjol, säger Maria, som fortfarande har eksem i skov. NÄR MARIAS YNGSTA son Malte drabbades av atopiskt eksem blev hon först förtvivlad. – Jag visste ju vilket lidande det kan innebära. Samtidigt visste jag att forskningen gått framåt, och att det numera finns riktigt effektiva behandlingar att sätta in. För Malte, som i dag är 15 år, har eksemen blivit en naturlig del av livet. Det är inget han välkomnar, men det är inte heller något han lider väldigt mycket av. – Fast det är jobbigt när det kliar. För när eksemen irriterar som värst går det inte att låta bli att klia, konstaterar han. Även för Malte kommer eksemen i skov. Varken han eller Maria har kunnat lista ut varför de dyker upp, vilket gör det hela lite extra jobbigt, tycker Malte. – För ett tag sedan försvann eksemen helt, och då blev jag Eksemen lämnade blodspår efter sig på sängkläderna. Malte har lidit mindre av sina eksem än mamma Maria. DENNA BILD HAR INGET MED PERSONERNA I REPORTAGET ATT GÖRA.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=