BYGGETTAN NR 1 2022 | 7 VINJETT ”Det är dags att säga ifrån. Att inte längre sticka huvudet i sanden för den snedvridna konkurrensen i branschen.” ENSTOR del av hans tid går till olika fackliga uppdrag somhan haft sedan han började i branschen. Med märket på hjälmen är han bekant för många på byggena. Arbetarna kommer ofta fram till honommed sina frågor. Han snackar med folk på rasterna, frågar hur det är på företaget. Eller så kollar han upp underleverantörsbolag. Det tar en hel del tid. Nästa dag kan det vara ett fackligt möte om löneformer. – Det ger mig glädje att hjälpa någon. NÄR HAN är på byggena möts han av en uppgivenhet. Den oroar honom. – Det ger en viss stolthet att visa att nu är det nog, och inte bara knyta handen i fickan. Fler skulle behöva uppleva att man tar strid för någonting, att man är en del i en helhet, säger han. Sedan början av 2000-talet har Slottis sett villkoren bli hårdare för byggjobbarna. – Jag har slagits av hur få som i dag jobbar för de stora bolagen. Det är ett val de stora firmorna gör, att sälja ut jobben till underentreprenörer. HAN MINNS det första lagbasmötet på Skanska med runt 4 000 yrkesarbetare i Stockholm. – Idag är vi runt 200, säger han. När arbetstagare och arbetsgivare drar åt samma håll, då fungerar den svenskamodellen, konstaterar han. – Men när arbetsgivare inte håller eller börjar runda kollektivavtalen tycker jag att man måste göra någonting åt det. Fackföreningsrörelsen är för rädd för konflikt. Vi vanliga knegare är ovana att stå på barrikaderna. Och det är där vi är idag, menar han, att det är dags att säga ifrån. Att inte längre sticka huvudet i sanden för den snedvridna konkurrensen i branschen. – Jag är ingen He-man. Jag är en vanlig genomsnittlig man med mina fel och brister. Men jag drivs av en vilja att förändra i stället för att ge upp. EN HJÄRTEFRÅGA för Slottis handlar om att vända på Byggnads organisationsstruktur, så att det blir ett fackförbund vars främsta uppgift är att serva och stötta de fackligt aktiva, som i sin tur skulle vara problemlösarna i vardagen. Ett fack närmare medlemmarna, helt enkelt. – Tänk vilken kraft det finns i de över 600 fackligt förtroendevalda i Stockholm. På det sättet kan vi få till det så att människorna på byggena känner att det finns ögon och öron ute på arbetsplatserna och som kan försvara villkor och jobb. Att han bara har några år kvar i yrkeslivet gör ingen skillnad. – Det är ju inte för mig själv jag gör det, utan för alla dem som kommer att kliva in efter mig: barn, unga och för dem som kommer hit för att jobba, säger han. BARN, JA. De har präglat Slottis liv ända sedan han var 22 år. Först fem egna som idag är 18 till 42 år gamla, och nu också fem barnbarn med ett sjätte på kommande. SLOTTIS BÄR på en tung sorg. För sex år sedan blev en av hans tvillingsöner, de äldsta i skaran, sjuk. Det visade sig att han har en hjärntumör. – Jag bävar för att det en dag är slut. Jag kommer nog att falla i ett svart hål. Men han har en son, som jag får finnas för. Det finns alltid nån som kommer efter oss. n Text och foto: Jonna Söderqvist ”Jag drivs av en vilja att förändra i stället för att ge upp.” Stefan ”Slottis” Slottensjö u Ålder: 64 år u Familj: Särbo, fem barn och fem barnbarn u Bor: I Tullinge och i Hässelby villastad u Yrke: Byggnadssnickare på Skanska u Fackliga uppdrag: Lagbas, medlem i regionstyrelsen och i förbundsfullmäktige, ordförande i medlemskretsen Huddinge u Intressen: Lyssna på poddar ” jag har knapparna i öronen dag och natt” - och att läsa u Drömmer om: ”Som ung lirade jag trummor i ett rockband, ett elektroniskt trumset väntar på mig på vinden. Och att skriva en bok om ett fiktivt arbetslag på ett bygge.”
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=