Byggettan_2-21

BYGGETTAN NR 2 2021 | 11 XXX Text och foto: Enikö Arnell-Szurkos - Vi är sådan liten arbetsgrupp – om ingen säger till att det felas, tror man att allt är bra. Dykare generellt har varit duktigare på att stå och gnälla på kajkanten. Vill man ha förändring får man se till att jobba för det. VILKA FÖRÄNDRINGAR är det han helst vill se? Det visar sig handla både om säkrare och bättre verktyg, högre löner och även bemanningen – att det liksom i exempelvis Norge och England ska bli krav på fyra eller fem personer i ett dykarlag. Carl-Hampus Lindqvist driver frågan tillsammans med kollegor och fackliga ombud från Byggnads och har inte heller stött på patrull hos arbetsgivarorganisationen DIB, Dykentreprenörerna. - I Norge står en reservdykare påklädd och ständigt redo att hoppa i och hjälpa till. Här dröjer det innan reservdykaren hinner sätta på sig kläderna om något skulle hända. Det är inte särskilt svårt att driva arbetsmiljöfrågorna på Peab, där han har jobbat de senaste 5-6 åren, enligt Carl-Hampus Lindqvist. - Det börjar bli bättre generellt på stora företag, där man har ett systematiskt arbetsmiljöarbete och MB-gruppen att luta sig mot. Här har jag aldrig stött på problem, vi får det vi behöver. I SVERIGE arbetar runt 500 yrkes- dykare, varav 300 arbetar som an- ställda och runt 200 egna företagare. Det är ovanligt med kvin- nor i yrket, Carl-Hampus har bara träffat några enstaka. Bara vikten som sitter runt en dykares höfter är så tung att jag inte lyckas resa mig upp när jag får prova den. Snart tio år i som dykare börjar nu sätta sina spår även hos Carl-Hampus. - Folk brukar lägga av kring 50. Vi har ju ingen möjlighet att jobba ergonomiskt därnere. Ibland jobbar vi upp och ner. Jobbet måste bli gjort och det kan vara svårtillgängligt. Vi bär ju mycket vikt också, vilket sliter på rygg, knän och leder. DEN SVÅRA arbetsmiljön handlar också om verktyg som inte är anpas- sade till vatten, samt om kläder och temperatur. - Vi är konstant nedkylda när vi jobbar. Jag har fått nervskador i både händer och fötter, säger Carl-Hampus Lindqvist och visar fram sina fingrar. Värst är det ändå för fötterna, berättar han. Det är luften i dräkten som värmer kroppen och den kompri- meras vid fötterna. De blir nedkylda direkt. Carl-Hampus Lindqvist drar på sig plagg efter plagg. Det tar tid att göra sig redo för ett dykpass. Två kollegor hjälper till med att knäppa spännen på slutet och dra den tunga hjälmen över hans huvud. Precis innan säger han med ett skratt: - Det är samma princip som på 1800-talet egentligen. En hink på huvudet och en kille på land som pumpar ner luften. MED LÅNGSAMMA och stadiga steg går han sedan nerför trätrappan och försvinner under vattenytan. Av honom syns nu bara en ring på vattnet med små bubblor. Kollegan på kajkanten står med luftslangen. Håller Carl- Hampus Lindqvists liv stadigt i sina händer. n Carl-Hampus Lindqvist utbildade sig till dykare i Bergen i Norge. Arbetsmiljöarbete och säkerhetstänk som har kommit mycket längre där än i Sverige. Där krävs till exempel fyra personer i ett dykarlag, medan det i Sverige räcker med tre personer. ”Vi har ju ingen möjlighet att jobba ergono- miskt därnere. Ibland jobbar vi upp och ner.”