Morgonbris_2-21

Jag skulle beskriva min mamma som en frånvarande mamma under min barndom. Inte av illvilja, ointresse eller brist på kärlek utan för att hon hade ett arbete som krävde att hon var borta när vi själva var hemma. Hon är undersköter- ska och jobbade både kvällar och nätter. Kanske lite mer än vad hon egentligen behövde, men hon hade en dröm och ett mål vid sidan om det som alltid var prio ett, att försörja sin familj. De tydligaste spåren efter mamma när jag kom hem från skolan var maten som hon lämnade till oss på köksbänken. Nya kreativa rätter varje dag. Färdiglagade och redo att värmas när det var dags för middag. Hon tänkte inte bara på livet här och nu utan också på det liv som skulle komma efter alla år av slit. Hon har alltid haft en klar bild av var och hur hon vill spendera sina bästa år i livet som pensionär, hemma i östra Kongo i sitt hus i Goma. Knappt 10 år innan pension sa det stopp. Kroppen orkade inte mer. Skador i kotorna orsakade smärtor i både rygg och ben, påverkade inre organ och har till och med gjort henne tillfälligt handikap- pad. Nu efter flera år av olika behand- lingar och många strider med Försäk- ringskassan har hon till slut genomgått en steloperation. För första gången vågar vi smått hoppas på en framtid utan kroniska smärtor och där vi får se mamma stå och gå igen. Det här är en berättelse om en arbetar- kvinna, om ett öde som inte är värdigt ett välfärdsland. Det hade varit en sak om den här berättelsen var unik men allt för många kan känna igen sig, både som den ut- arbetade eller den anhö- rige. Hur kan vi som samhälle samtidigt som vi hyllar vårdyrken och uppmärk- sammar dem som samhällsbärande också prioritera besparingar? Besparingar som i ett kortsiktigt perspektiv ger några extra miljoner i kassan men som lång- siktig har förödande konsekvenser för de undersköterskor som är ensamma på hela avdelningar och barnmorskor som inte ens hinner gå på toa. För ett par år sen läste vi om äldre- boenden som vägde blöjor med kiss för att avgöra när de skulle slängas och idag läser vi om sjukhuspersonal som uppma- nas att själva komma med förslag såsom att avstå bedövningskräm, allt för att spara in. Men till vilket pris och på vems bekostnad? Jag hade egentligen mycket hellre skrivit en berättelse om en arbetare som kände att hon hann med sina arbetsupp- gifter då det var tillräckligt med personal på plats. En berättelse om en arbetare som tjänade tillräckligt för att leva utan att oroa sig för pensionen. En berättelse om en arbetare som levde i en tid där arbetet inte behövde ta all ens vakna tid. Tyvärr är det inte en sådan berättelse som jag kan skriva idag, framförallt inte när huvudkaraktären är en arbetar- kvinna. Min mamma är idag hemma mest hela tiden. Hon har egentligen för första gången all tid i världen att sitta med sina kära och äta långa middagar men har tyvärr ingen kraft kvar att ställa sig vid spisen och laga den mat hon alltid älskat att laga. Allt jag önskar henne är att hon någon gång ska kunna gå i pension med en fungerande kropp. 28 morgonbr i s Solange Olame Bayibsa tjänstgörande er- sättare i riksdagen krönika solange olame bay i bsa Mammas öde är inte värdigt ett välfärdsland » Det hade varit en sak om den här berättelsen var unik men allt för många kan känna igen sig « foto : sveriges riksdag