morgonbris 11 en feministiska utrikespolitiken lanserades när regeringen Löfven tillträdde 3 oktober 2014. Dagen efter utsågs Annika Söder till kabinettssekreterare – chefstjänsteman vid utrikesdepartementet – som första kvinna på posten. Då kom hon från ett jobb som chef för Hammarskjöldsfonden. Begreppet feministisk utrikespolitik tillskriver hon den då tillträdande utrikesministern Margot Wallström, men Annika Söder var involverad i att ta fram inriktningen. Till en början kom den lite i skymundan av beskedet att Sverige avsåg att erkänna Palestina, drar hon sig till minnes. – Men det visade sig att benämningen feministisk utrikespolitik fick ett väldigt genomslag. Hade vi använt ordet jämställdhet hade det kanske inte fått samma genomslag. Den dåvarande oppositionen var däremot kritisk och varnade att det var för progressivt och för att begreppet därför skulle ge Sverige ovänner internationellt. Det infriades inte, säger hon – många länder anslöt sig till politiken och Sverige lyckades till exempel bli vald till FN:s säkerhetsråd på en plattform som bland annat innehöll den feministiska utrikespolitiken. – Det visar att det inte var avskräckande, eftersom det är väldigt många män runtom i världen som bestämmer hur man ska rösta. Hierarkier vändes upp och ner Den feministiska utrikespolitiken infördes genom engagemang från UD:s medarbetare. UD:s politiska ledning gjorde en poäng av att innehållet skulle byggas upp med allas medverkan. Det innebar också att hierarkier vändes upp och ner, konstaterar Annika Söder – för visst var det så att det var fler äldre män som var skeptiska medan yngre kvinnor satt på värdefulla erfarenheter. Syftet var att säkerställa flickors och kvinnors rättigheter, representation och resurser – de tre R:n. – På engelska brukade vi lägga till två R, berättar hon: research (forskning) och reality check (verklighetsförankring). Kvinnor och flickor ska ha samma möjlighet till socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande som män och pojkar. En fråga som ständigt lyftes var ”var är kvinnorna?”. Fanns det ett jämställdhetsperspektiv? Finns det resurser och representation? Är kvinnorna bortglömda? – Det var ingen revolution, det var en typisk sossereform, att göra det steg för steg. Stark jämställdhetsrörelse Det här var en tid när 2000-talets starka jämställdhetsrörelse, som bland annat ledde till nya internationella jämställdhetskonventioner, tappade fart och en stark motkraft var på väg att bildas. Varje myndighet och ambassad fick arbeta med den feministiska utrikespolitiken utifrån sina förutsättningar. Ambassaden i Washington möttes av ett starkt intresse från civilsamhällesorganisationer och universitet medan de i auktoritärt styrda länder fick ha möten lite i skymundan. – Efter att den feministiska utrikespolitiken avskaffats har många sagt att de är ledsna att det inte längre finns ett tryck med blåslampa på att ägna sig åt de här frågorna. Men jag vet också att det finns de som är väldigt nöjda, som inte ser att det går att kombinera feministisk utrikespolitik med medlemskap i Nato eller med att jobba med frågor som rör säkerhet. Det anser jag är helt fel. Ett femtontal länder har plockat upp den feministiska utrikespolitiken efter Sverige, bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien, Kanada, Chile och Mexiko. – Det visar att det är ett ideologiskt politiskt val, för det är mest vänsterliberala eller socialdemokratiska regeringar som har en feministisk utrikespolitik. Att Tidöregeringen valde att direkt avskaffa den feministiska utrikespolitiken tror hon var ett sätt att manifestera att det fanns en politisk konflikt. Även andra jämlikhetssatsningar har försvunnit från Utrikesdepartementet och dess myndigheter. Under hennes tid som kabinettssekreterare jobbade UD med att bredda demokratibegreppet » Det var ingen revolution, det var en typisk sossereform, att göra det steg för steg « ▲
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=