18 morgonbris FRED & SÄKERHET som var både för och emot svenska atomvapen. Beslutet sköts på framtiden, förmodligen delvis för att hålla ihop partiet. Inom kvinnoförbundet fanns det dock en opinion mot atomvapen. S-kvinnorna i Stockholm, där riksdagsledamoten Nancy Eriksson var ordförande, tågade i 1955 års förstamajtåg under parollen ”Mot atomvapen i Sverige”. I slutet av november 1955 tog statsrådet och S-kvinnan Ulla Lindström kontakt med förbundets ordförande Inga Thorsson då hon var orolig för att den parlamentariska försvarsberedning som arbetade skulle öppna för atomvapen. Då väcktes tanken på att kvinnoförbundet skulle ta upp frågan på sin kommande kongress. Nancy Eriksson skrev en motion och förbundsordförande Inga Thorsson skrev ett positivt svar. Somliga i förbundsstyrelsen tvekade inför tanken att driva en annan linje än partiet, och Inga Thorsson mötte också motstånd i partistyrelsen när hon slog fast att frågan skulle tas upp på förbundskongressen. Stod fast Men S-kvinnorna stod kvar vid sin position och på förbundskongressen 1956 tog de ställning mot att Sverige skulle anskaffa atomvapen, i strid mot partiets linje att hålla frågan öppen. Förbundskongressen antog ett uttalande som avslutades: ”Denna Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds kongress måste för sin del fastslå, att dessa vapen innebär ett så principiellt nytt och fruktansvärt hot mot mänsklighetens bestånd, att vårt ansvar inför kommande generationer, inför livet självt, leder oss till att ta avstånd från tanken att införliva dem med det svenska försvaret.” Förbundet kampanjade mot atomvapen på olika sätt, bland annat distribuerades 1957 en japansk dokumentärfilm från atombombsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki. Tage Erlander, S partiledare och statsminister, var enligt sina memoarer kritisk till att kvinnoförbundet så tidigt och kompromisslöst tog ställning. Växande opinion Debatten fortsatte in på 1960-talet. Under tiden växte opinionen mot atomvapen och även försvaret ändrade åsikt. Slutligen tog Socialdemokraterna vid partikongressen 1968 ställning mot svenska atomvapen. Vid det laget var det internationella icke-spridningsavtalet NPT öppet för underskrifter, efter att idén presenterats av Irland 1958. Den svenske utrikesministern Östen Undén, en av S-kvinnors förbundna i atomvapenfrågan inom S, hade 1961 lagt fram en liknande idé till FN:s generalförsamling. 19 augusti 1968 skrev Sverige under NPT som en icke-kärnvapenstat och förpliktigade sig att inte skaffa kärnvapen. Kampen mot svenska atomvapen räknas som en av kvinnoförbundets mest framgångsrika kampanjer. Men om kampen var vunnen i Sverige så fortsatte upprustningen i världen. Två S-kvinnor som fört kampen vidare på den internationella arenan är Alva Myrdal, chef för den svenska nedrustningsdelegationen i Genève 1962–1973 och 1982 års mottagare av Nobels fredspris, och Maj Britt Theorin, Sveriges ambassadör för nedrustningsfrågor mellan 1982 och 1991. Och 2021 antog S-kvinnors kongress ett politiskt program med titeln ”Fred, frihet, feminism är vår gemensamma framtid”. Frågan är fortfarande högaktuell i förbundet. ● ▲ Nancy Eriksson och Tage Erlander 1976. foto: anders nyström Inga Thorsson och Alva Myrdal, två av S-kvinnors framträdande fredskämpar, tillsammans med Olof Palme 1976.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=