morgonbris 9 ▲ Hur hamnade vi här? Stora delar av den offentliga verksamheten har förts över till den privata sektorn. Hur gick det till när Sverige slog in på privatiseringsvägen? TEXT: ANNE-MARIE LINDGREN Kritiken mot privatiseringarnas effekter inom välfärdssektorn är hård, långt in i borgerligheten. Så långt att till och med Liberalerna börjat vackla och utlovar vissa regelskärpningar. Det är idel fördelar som utlovas i de propositioner som den moderatledda regeringen Bildt i början på 1992 lade fram om att öppna vården, skolan och barnomsorgen för privata aktörer. Kvaliteten skulle öka, kostnaderna bli lägre, byråkratin skulle minska, det skulle bli en mångfald av aktörer med större utrymme för ideella organisationer, kooperativ och eldsjälar med nya idéer. Och både lärarnas fackliga organisationer och Kommunal hoppades att konkurrensen om personalen skulle betyda lönehöjningar. Effekterna blev på det hela taget de motsatta. Det finns självklart många privata verksamheter som fungerar bra, men sett till helheten, hela systemet, går det inte att visa några kvalitetsförbättringar kopplade just till privatiseringarna. Skolan kämpar sedan länge med sjunkande resultat; förklaringarna är komplexa men friskolesystemet har inte gjort det lättare att lösa problemen, snarare tvärtom. Ökad administration Kostnaderna har inte sjunkit. Snarare är privatiseringarna kostnadsdrivande eftersom de leder till en mer splittrad organisation. Byråkratin har inte minskat, tvärtom ökat som följd av den ökade administration och den utbyggda kontrollapparat som visat sig behövlig. Ägarkoncentration är påtaglig. Kooperativen och de ideella organisationerna har trängts undan av storkoncerner med rent finansiella intressen som grund. I den mån det finns några eldsjälar brinner de för lönsamhet, inte för pedagogiska idéer eller speciella vårdfilosofier. Och vad gäller personalens villkor så har det visat sig att det är genom neddragningar av personalkostnaderna som företagen gör sina vinster. Vilket betyder sådant som lägre personaltäthet, färre heltids- och helårsanställda, och fler anställda utan utbildning på den nivå som formellt anges som behövlig. Hur kunde det bli så här? Under 1970- och 80-talen växte kritiken mot stelbentheterna i den tidens offentliga sektor. Den var inte oberättigad, och den kom från både vänster och höger. Men följde förstås helt olika linjer. Vänsterlinjen handlade om mer inflytande för personal och brukare, om mindre statlig detaljstyrning och större frihet för kommuner och landsting att styra verksamheterna efter de lokala behoven. Högerlinjen handlade om att släppa in privata » Kooperativen och de ideella organisationerna har trängts undan av storkoncerner med rent finansiella intressen som grund «
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=