Morgonbris_4-20

28 morgonbris År 1980 fyllde jag sex år och skulle när hösten kom börja årskurs 1 på Vrin- neviskolan i Norrköping. Jag älskade att läsa och skriva och det gick så lätt, lätt, lätt för mig att göra fröken Rose- Maries gångertabeller. Jag tog med stolthet hem mina små skrivhäften med guldstjärnor i och visade mina föräld- rar. Mamma sa samma sak till mig då, som hon skulle komma att säga många gånger under hela min skoltid. Skolan är viktig, gör dina skoluppgifter och an- vänd din möjlighet att kunna välja ditt framtida liv. Så sa hon. Kanske inte med de orden, men det var alltid andeme- ningen. Att skolan var nyckeln till mina drömmar, att den skulle öppna samhäl- lets dörrar åt mig. Det spelade ingen roll att jag hade låg- utbildade föräldrar från Jugoslavien som inte kunde hjälpa mig med läxorna och det spelade ingen roll att vi inte bodde i sekelskifteshus i centrala Norrköping, utan i höghus i Hageby bland greker, tur- kar, chilenare och finnar. Mamma visste att skolan i sig räckte för att det skulle gå bra för mig. Jag tänker ofta på hur det gått för de elever jag för fem år sedan var rektor för på en grundskola i västra Stock- holm. Verbala kränk- ningar och hot, slagsmål och skadegörelse på och utanför lektionstid var vardag för både elever och personal. Fostransupp- draget tog över kunskaps- uppdraget. Den sociala problematiken följde med in i klassrum- men. Nästan alla elever var födda och uppvuxna i Sverige, men nästan ingen identifierade sig som svensk. Utanför- skapet bekräftades både från det omgivande samhället och inifrån ungdomarna själva. De behövde ju bara se sig omkring för att tappa hoppet om sin egen framtid. År 2020 är det tydligare än nå- gonsin att det spelar roll var eleverna bor, vilken familjebakgrund de har och var deras skola ligger. Jag har nu egna barn som går i skolor i medelklassområden, med klasskamrater som har högutbildade föräldrar, där lärarna är behöriga och vars största problem är att se till att eleverna använder inneskor i de vita, fräscha nybyggda lokalerna. Och samtidigt någon annanstans i Sverige finns andra världar där skolan som grundbult i vårt välfärds- system inte bara är trasig, den är raserad. Det finns inget annat alternativ än att från grunden bygga upp skolsystemet igen. Det låter både utopiskt och svårt, men det är vare sig orealistiskt eller omöjligt om vi verkligen vill att klassbakgrund inte ska spela någon roll, att gatuadress inte ska spela någon roll eller att namn och hudfärg inte ska spela någon roll för våra barns livschanser. Om vi vill att alla ska med, då ser vi till att alla kommer med. Vesna Prekopic, pressekreterare för Unizon och frilans- skribent. Vesna Prekopic är utbildad lärare och rektor, och även nybliven S-kvinna. krönikan vesna prekopic I skolan ska du kunna välja din framtid – som jag kunde » Mamma visste att skolan räckte för att det skulle gå bra för mig « foto : emil andersson