morgonbr i s 21 reformarbete, och S-kvinnorna var optimistiska i att det skulle fortsätta. Efter många år i den politiska hetluften tycker Maj-Lis Lööw att det ofta är först i ett historiskt perspektiv som man inser hur viktiga saker man beslutat blev. När man står mitt uppe i det förstår man inte alltid hur avgörande det kommer att bli. Mycket har hänt i samhället under de senaste femtio åren. Hon pekar på utvecklingen vad gäller synen på kvinnors rätt till arbete, fullt utbyggd barnomsorg och barnomsorg för barnens skull – att det inte bara handlar om tillsyn utan har ett pedagogiskt innehåll. – Jag tror att vårt program hade väldigt stor betydelse för utvecklingen och vad partiets linje kom att bli i familjepolitiken. Fick med sig partiet Även för S-kvinnor var programmet ett vägval, mellan att uppvärdera hemarbete eller att bygga system så att kvinnor har rätt att arbeta på samma villkor som män. Vårdnadsbidrag, en stridsfråga som fortsatt att dyka upp in i vår tid, var på tapeten även för femtio år sedan. Bakom det ligger enligt Maj-Lis Lööw en myt om att kvinnor ska kunna välja att vara hemma på lika villkor – men samhället kommer aldrig att kunna ersätta att vara hemma på samma villkor som att arbeta. – Det kanske absolut viktigaste var att vi gjorde ett vägval där och att vi fick partiet med oss, så småningom utvecklade förslaget om föräldraförsäkring, och sedan lyckades övertyga väljarna. Men ett av de tre huvudkraven känns än i dag långt borta från att förverkligas: sex timmars arbetsdag. År 1972 kändes det inte alls orimligt, enligt Maj-Lis Lööw – Sverige hade gjort en rad arbetstidsförkortningar i form av längre semester och femdagarsvecka. Det kändes troligt att svenskarna skulle fortsätta att ta ut en del av den ekonomiska utvecklingen i form ökad fritid; frågan var hur nästa arbetstidsförkortning skulle se ut. – Jag minns så väl när vi presenterade programmet, det var fullsatt på presskonferensen i kvinnoförbundets lokaler på Drottninggatan. Och så fick Lisa Mattson som var ordförande frågan om när det skulle vara klart med sextimmarsdagen. År 1980, drog hon till med, småskrattar Maj-Lis Lööw. Det S-kvinnor ville undvika var att arbetstidsförkortningen togs ut i form av fyradagarsvecka. – Att man skulle slita halvt ihjäl sig på jobbet med livspusslet och att få familjelivet att gå ihop under fyra dagar. Vi tyckte att det var mer logiskt att man delade på det dagliga arbetet. Det var också många kvinnor som jobbade halvtid, det var ofta så att gubben jobbade åtta timmar och hon jobbade fyra så de jobbade tolv timmar sammanlagt. Därför var det ganska logiskt att fundera på om man skulle dela på det och jobba sex timmar var, då kunde man också ta det gemensamma ansvaret och glädjen av familjelivet. Även om sextimmarsdagen är långt ifrån genomförd finns det andra krav i programmet som känns än mer främmande i dagens politiska klimat. Här står bland annat att arbetsgivaren måste “anpassa sig till att ‘normalarbetstagaren’ har ansvar för barn och att hans arbetstider och arbetsvillkor måste anpassas till detta förhållande”, och ” att underhållsplikten gentemot barnen från föräldrarnas sida avvecklas i takt med att samhället övertar kostnaderna för barnens uppfostran och vård”. Radikalt – ja Maj-Lis Lööw har bara att medge att det var ett ganska radikalt program. – På detaljnivå var det kanske lite rödare än vad vi skulle skriva i dag, och det finns formuleringar som vi nog skulle ha väjt för i dag. Det ser ju jag också. Men man kanske får lov att ta i för att få någon att studsa och lyssna. Hon drar sig till minnes att en ledare i en av Apresstidningarna skrev att programmet mottogs i partiet med skräckblandad förtjusning. – Men man insåg också att det här var den första ordentliga analysen av sambandet mellan arbetslivets villkor och familjelivets villkor. ●
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=