18 morgonbris KVINNOFRID Jenny Freed dolde i många år att hon levde i en våldsam relation, för sin omgivning men delvis också för sig själv – även åren när hon jobbade som polis. – Jag hade ju också den här stereotypa bilden av vad en våldsutsatt kvinna var. Jag var stark, jag hade ett jobb, jag var duktig. Jag var inte ett offer. TEXT OCH FOTO: YLVA SÄFVELIN ” Det är tufft att lämna men det går att komma igen” enny Freed möter upp vid stationen i Västerås. Hon ser glad och avspänd ut, är snyggt klädd och nöjd med livet – hon är på väg att möta sitt andra barnbarn för första gången, har inspiration till en ny bok och har precis fått ett nytt politiskt uppdrag som ersättare i kommunstyrelsen. En helt annan människa än för tio år sedan, då hon fortfarande var inne i processen att inse att hon levde i en våldsam relation och ta sig ur den. Hon gifte sig ung och levde länge med en man som utövade framför allt psykiskt och sexuellt våld mot henne. Det började som svartsjuka, berättar hon. – Han ville komma och hämta och lämna mig. Det kan ju vara trevligt och omtänksamt i början av en relation men när det ska hämtas och lämnas hela tiden, det är jätteviktigt att veta vilken tid jag kommer hem och vilka som ska vara där. Det utvecklades till långa förhör om vilka hon pratat med, hade hon dansat med någon, och anklagelser om att hon varit otrogen. Mannen fällde också kommentarer om hennes kompisar och familj för att skapa avstånd. – Det var han och jag mot världen, det fick jag ofta höra. Inga blåmärken I alla år lyckades hon dölja utåt vad som hände. Psykiskt och sexuellt våld ger inga blåmärken och hon var duktig på att sätta på ett leende och sköta jobbet. – Det var ganska lätt att lura både mig själv och andra. Jag har jobbat, jag har pluggat, jag har haft vänner – utåt sett har jag haft ett helt vanligt liv. För att lura sig själv, så gott det gick, använde hon andra ord för vad hon var utsatt för – och dessutom hade det blivit vardag och normalt för henne. Att inse vad hon var utsatt för och ta sig ur relationen var en process som tog flera år. Hon kan inte säga exakt när det började, men förmodligen i samband med att hon började på Polishögskolan. – Jag kände att jag växte som person, jag blev fysiskt och mentalt stark och jag började reflektera över vad jag ville med mitt liv. När jag sökte till Polishögskolan gjorde jag dessutom för första gången någonting som han inte ville, bara det var ett stort steg. Våga berätta Än i dag ser hon åren på Polishögskolan som några av de bästa i sitt liv, även om hon har lämnat polisyrket och trivs bra som strateg inom social hållbarhet i Hallstahammar. Allt har sin tid i livet. När hon ser tillbaka önskar hon att hon hade vågat prata med någon och berätta åtminstone en del av vad hon var utsatt för. – Om jag bara hade vågat prata med någon lite grann, det hade kunnat ge mig en annan input. Det tror jag hade hjälpt mig att lämna mycket tidigare. Till familj och vänner som kanske anar att något inte står rätt till ger hon rådet att säga det. – Våga säga det du ser – jag ser att han gör så här mot dig, eller jag reagerar när han gör så här. Man ska absolut inte komma med rådet att ”nu måste du lämna”, det kan ge motsatt effekt, menar Jenny Freed. Men var tydlig med att man ser något och är beredd att lyssna. J Jenny Freeds debutbok ”Nu går jag min väg” är utgiven på Lava förlag.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=