Reflex 2-20

14 REFLEX 2/20 PORTRÄTTET – NEURO ÄR DIN RÖST som den gör nu, hade det varit helt ok, säger Annika och berättar att hon har problem med balansen och med att gå lite längre sträckor. – Jag bor egentligen på fel ställe, för all snö vi haft i vinter gör det ju svårare att ta sig fram, säger Annika Andersson. Hon skrattar lite och fortsätter sedan: Lever verkligen nu – Min målsättning är inte att leva så länge som möjligt, utan att ha livskvalitet medan jag lever och jag lever verkligen nu för att dö en dag, säger Annika Andersson. Hon vet att det pågår mycket forskning omALS, inte minst på Norrlands Universitetssjukhuset i Umeå och på nya ALS Treatment Center Karolinska i Stockholm. – Men jag har inga större förhoppningar om att de ska hinna hitta något botemedel som jag kan dra nytta av inom bara några år. Men för framtida generationer skulle det natur- ligtvis vara bra om de kan hitta en effektiv behandling, säger hon. – Det är klart att jag inte skulle vilja förlora fler muskelfunktioner än jag gjort hittills. Men det jag är mest rädd för är att tappa rösten. Jag kan inte föreställa mig något mer kränkande än att tappa rösten. Min röst är det viktigas- te jag har, säger Annika Andersson. Hon har sjungit mycket, både i kör och solo. Rösten hennes viktigaste – Ens röst är ju så avgörande för att värna demokratin. Att få och kunna göra sin röst hörd är så fantastiskt i vårt land. När jag var i Thailand för några år sedan tog militären makten och införde ett undantagstillstånd, där människorna helt tappade sin röst. Det blev så tydligt när vi kom hem till Sverige igen och man inser vilken fantastisk demokratisk frihet och trygghet vi har här i vårt samhäl- le, där varje persons röst räknas. Att vi har yttrandefrihet och pressfrihet. Det skulle jag aldrig vilja byta ut, säger hon. – Att vara förtroendevald känns som något väldigt fint. Att bli framröstad i en demokrati och få ett förtroende. Det systemet är viktigt att förvalta, tycker Annika Andersson och fortsätter: – Däremot är jag rädd för vad som ska hända med vår demokratiska frihet, när allt färre vill engagera sig politiskt för demokratin. Det är lättare att vara en tyckare utan att ta ansvar och inte heller engagera sig. Det känns hotfullt och hur ska vår demokrati upprätthål- las i framtiden? frågar sig Annika Andersson. Firar livet den 8 november 2012 var Annika Andersson koordinator för kommunens olika stora evenemang och har sedan dess varit en offentlig person i vackra Vilhelminabygden. Nu har hon snart levt åtta år med diagnosen och den 8 november varje år uppmärksammar hon årsdagen för den dag hon fick diagnosen fastställd 2012. – När den första årsdagen närmade sig, kände jag två valmöjligheter, antingen dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv, eller fira livet. Hon bestämde sig för det sistnämnda och firade med tårta, deko- rerad med just ”Fira livet”. Samma dag 2013 skrev hon också en lång text på sin blogg ”Politikermorsan”. Hur livet hade föränd- rats och vad det betydde för framtiden. Blogginlägget fick ett mycket varmt mottag- ande och det har fortsatt sedan dess. – Jag fick uppleva då och upplever fortsatt att det finns extremt mycket omtanke därute faktiskt. Jag har fått väldigt mycket värme och kärlek som respons. Och sedan dess är jag öppen med min diagnos och har fått en hel del inbjudningar att berätta ommin syn på livet i olika sammanhang också i flera intervjuer. Har vunnit med öppenheten Annika Andersson känner tydligt att hon vunnit med att vara öppen med min sjukdom sedan 2013 och kan det hjälpa andra är det bra. Hon hämtar sin energi och tröst i sången, musi- ken och hos barnen. Och från den fantastiska naturen i hembygden, med den majestätiska stora Volgsjön, vid vars ena strand kommunens huvudort Vilhelmina ligger. Om framtiden tänker hon mycket, inte minst att alla människor egentligen bara kan vara säker på en sak; att vi alla kommer att dö en dag förr eller senare. Men för Annika är den dagen inte nu: – Jag lever för fullt och tänker göra det så länge som möjligt. Men det är klart att jag funderar på hur jag en gång vill bli ihågkom- men som människa. Och jag vill också försöka