21 REFLEX 2/22 RäTTeN TILL eTT VäRDIGT LIV ”Ingen vet bättre än vi själva hur vi vill ha det” Jag växte upp i en tid när man inte kunde välja vilken telefon man kunde ha hemma, vilka tider på dygnet man kunde titta på tv eller när man kunde handla. Min barndoms 70-tal präglades av att allt kändes förutbestämt, särskilt som person med funktionsnedsättning. Omsorgen färgades nämligen av ett synsätt som begränsade möjligheten att välja själv. En värld där förutsättningar och framtidsutsikter kändes utstakade av någon annan. Jag möttes inte av större förväntningar från samhällets sida. Som rullstolsburen antogs jag automatiskt tacka ja till förtidspension. Som tur var hade jag siktet inställt på att utbilda mig och skaffa mig en yrkeskarriär. Jag motsatte mig att bli satt i ett fack. Under utbildningstiden hade jag elevassistenter. Ibland var det helt underbara människor, men det fanns också dem som gjorde uppväxten svårare. Minns att jag var så stolt över min nya röda overall, men att min elevassistent vägrade sätta på den för den var för krånglig. En annan gång på gymnasiet anställdes någon utan min inblandning. Faktiskt träffade hon inte ens mig på sin första arbetsdag utan var där för att titta på skolan. Att inte vara delaktig och utestängd från en urvalsprocess kan tyckas vara en mindre fråga. Om någon annan väljer blir det mer neutralt och rättvist säger vissa. Av egen erfarenhet säger jag att det är tvärtom. Makten flyttas från individen till en byråkratisk koloss. Förståelsen för den enskilde försvinner. Tack vare att min familj stöttade mig kunde jag ofta stå på mig. I och med det kunde jag kämpa mig till att vara delaktig i beslut som rörde mitt liv. När jag sedan fick personlig assistans ökade mitt självbestämmande betydligt. Under flera år utvecklades reformen och det fanns hopp om att andra insatser som hemtjänst skulle ta till sig av de goda tankarna kring den enskilde individens möjlighet till att påverka. Tyvärr har dessa tankar tappat fart. I stället ser vi en rättspraxis och lagstiftning som blir mer snäv och fyrkantig. I min roll som juridisk rådgivare på Neuro ser jag ofta att det saknas flexibilitet och valfrihet vad gäller olika insatser och stöd. Det gör att hjälpen inte passar och snarare stjälper. Samhället är vårt – låt oss få ta del av och ansvara för det. Använd resurserna så att de passar fler. Ingen vet bättre än vi själva hur vi vill ha det. TEXT: MARIA LILLIEROTH FOTO: ALFRED SKOGBERG
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=