3 REFLEX 2/23 lEdARE Glöm aldrig 1957! Sällan har våren varit så efterlängtad som i år. Skir grönska och fågelkvitter väcker liv i våra vintertrötta kroppar och ger livslust och framtidstro i en annars så orolig omvärld. Det är lätt att misströsta när man tar del av nyhetsrapporteringen om inflation, miljökatastrofer och krig. I dessa tider kan det därför också vara bra att påminna sig om att allt inte var bättre förr. En helg i mars i år träffades ett gäng riktiga glädjespridare – Neuroförbundets diagnosstödjare. De samlades för utbildning och för att utbyta erfarenheter. Vår diagnosstödsverksamhet startade 2009 och sedan dess har många tusen samtal ägt rum med våra medlemmar som önskat råd och stöd och någon att bolla tankar med. Ett trettiotal personer var samlade den här helgen och många kloka ord sades. Ett nytt uttryck myntades av en av deltagarna: ”Glöm aldrig 1957!” Detta år bildades vårt förbund och syftet var att ”inge olyckssystrar och olycksbröder hopp”. På den tiden var neurologiska diagnoser relativt okända och det ansågs inte vara bra att de som drabbats skulle synas i samhället, där vi med våra diagnoser kunde skrämma andra. Vården skedde i hemmet eller på dåtidens långvård och rätten till ett värdigt liv var långt borta. Brist på hjälpmedel, färdtjänst och tillgänglighet begränsade livet för många. Vår diskussion handlade om vad som har förändrats till det bättre under de åren förbundet funnits. Vi kunde konstatera att levnadsvillkoren har förändrats drastiskt. Institutioner har lagts ned, tillgängligheten har ökat, rättighetslagar har införts och behandlingsmöjligheter har tillkommit i allt snabbare takt. Hjälpmedel har utvecklats som våra ”olyckssystrar och olycksbröder” inte ens kunde drömma om. Ibland är det bra att se bakåt för att minnas vad vi tillsammans med tidigare generationers medlemmar har åstadkommit. För även om samhällsutvecklingen för oss som lever med neurologiska diagnoser och funktionsnedsättningar har gått långsamt, så har det ändå hänt väldigt mycket. Viktigt också att komma ihåg att den utvecklingen inte skett utan en stark rörelse som organiserade sina medlemmar och som drev utvecklingen framåt. Den rörelsen och dess medlemmar behövs mer än någonsin. Vi ska fortsatt att driva på utvecklingen för rätten till ett värdigt liv. I det arbetet finns en stark drivkraft – Vi ska aldrig glömma 1957! Önskar dig en riktigt härlig läsning med Reflex! LISE LIDBÄCK, FÖRBUNDSORDFÖRANDE
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=