Reflex_4-20

8 REFLEX 4/20 POrTräTTET – GEMENSKAP OCH SYMTOM relationer spricker. Hur man kan sätta krok- ben både för sig själv och sina medmänniskor. Jag lär ut hur man kan oroa sig för en massa saker och hur man ältar saker och ting. För att inte tala om hur man bäst lägger extra mycket skuld och skam på sig själv och hur man kan bli ännu mer falsk mot sina medmänniskor. Så det är en instruktionsbok i hur man fördärvar sitt liv. Men om man vill leva ett riktigt gott liv, då gör man bara precis tvärtom och det är väl bra, tycker Stefan Einhorn leende. Ältande ger kortsiktig njutning – Att utveckla sin bitterhet, är ett effektivt sätt att förstöra sitt och andras liv på. Men det finns ingen människa som i längden har glädje av att vara bitter och förgrämd, även om det kan kännas bra för stunden. Han berättar att det faktiskt finns bevis för detta. Forskningsstudier som visar att bitterhet och ältande ger en kortsiktig förhöjning av dopaminnivåerna i hjärnan. – Ältande ger paradoxalt nog en kortsiktig njutning. Det blir en kick, eftersom dopamin- frigörning är ett av kroppens belöningssystem och i det här sammanhanget fungerar som en narkotisk drog. Men då måste man lyfta blick- en och ställa sig frågan, är denna kortsiktiga kick verkligen värt det? Frågar sig Einhorn retoriskt. För med tiden kommer bitterhe- ten att dra ner mig allt djupare och ställa till det både för mig själv och mina närmaste och förstöra gemenskaper. Jag måste förhålla mig till sjukdomen Att få en neurologisk diagnos utifrån en sjuk- dom eller skada är livsomvälvande och ställer livet på sin spets. Så också för Stefan. – Det kan vara svårt att acceptera eller förli- ka sig med att ha drabbats av en neurologisk diagnos, som man ska leva resten av livet med. Jag kan bara gå till mig själv, hur jag tänker. Och jag fokuserar inte på det jag inte kan göra längre utan på det jag fortfarande kan, säger Stefan Einhorn och utvecklar: – Jag gläder mig åt det som är ljust och posi- tivt i mitt liv och i tillvaron och hittills har jag inte varit bitter över att jag fått Parkinsons sjukdom. Det rår jag ju inte för och jag förstår inte hur det skulle hjälpa mig att bli bitter över det? Det är en främmande tanke, för vem ska jag vara bitter på för det? Jag har fått sjukdomen och det måste jag förhålla mig till, konstaterar Stefan Einhorn. Arm och tal påverkade Det var för 13 år sedan, 2007 som Stefan först märkte att det var något fel med högerarmen, som inte fungerade lika bra längre. – Jag fick också svårare att formulera vissa bokstäver och jag uppsökte en kollega som ordnade en datortomografi av min hjärna, säger Stefan Einhorn. Han fick efter det en remiss till neurolog för närmare undersökning. – Jag fick veta att allting såg bra och normalt ut. Och det svaret gjorde mig nöjd i några månader. Men jag kände allt mer att jag inte var bra i kroppen och jag sökte upp neuro- logen igen, som gjorde en fördjupad undersök- ning. Samma svar. Allt såg bra ut nu också och jag åkte hem med det svaret men hörde åter av mig till läkaren en tid senare. För det var ju fortfarande inte bra. Först diagnosen ångestsyndrom med sjukdomsfobi Efter ytterligare utredning fastslog neuro- logen, att Stefan led av ångestsyndrom med sjukdomsfobi. – Det kan översättas som hypokondri och neurologen remitterade mig till en psykiatri- ker, som också råkade vara neurolog. Han satte in ett antidepressivt läkemedel och det fungerade. Då blir man ganska glad och det var jag sedan i fem år, säger Stefan Einhorn och fortsätter: Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Foto: Elisabeth Ohlson Wallin