TF-Bladet_1-11

14 TF-BLADET NR 1/2011 INFORMATION Lederna stelnade, mun- nen stramades åt, smär- tan var olidlig, rullstolen stod bara och väntade. Men så gick Pia till tand- läkaren… P å Räddningstjänsten i Sten- ungsund står brandbilarna på parad. – Vi har mycket pet- rokemisk industri här, berättar Pia Björemarkochvisar vägen till sitt tjäns- terum. Det är svikt i gången och ögonen glittrar när hon berättar om sitt jobb som säkerhetssamordnare i Stenung- sunds kommun. Möten här, utbildning där, öppna hus, informationskvällar. – Mitt arbete betyder mycket för mig! Pia är den där typen som ständigt är i farten, först började honutbilda sig till brandingenjör, tog ett brejk och blev reseledare, fortsatte somflygvärdinna, mötte kärleken, blev skadereglerare på ett försäkringsbolag innan jobbet på kommunen. – Säkerhet har varit det samman- hållande i alla yrkena. På väggen hänger bilder på barnen. Johan är åtta och Sofia tre och ett halvt. Två livliga busungar som hon älskar att leka och spela boll med. – Vi har mycket kul ihop! Men för bara tre månader sedan var situationen en helt annan. – Jag kunde inte göra någonting bara satt och hade ont. Inte ta på mig, inte föna håret, inte hjälpa till med något hushållsarbete. Det värkte i ar- mar och ben och jag kunde inte ens lyfta uppmin lilla tös. Carl-Anton, min man, fick göra allt. Och hur hon än medicinerade så blev hon bara sämre och sämre. – Jag trodde att jag skulle tvingas fortsätta mitt liv i rullstol. Sämre och sämre Det var under den första graviditeten 2001 somproblemen började. Pia fick foglossning och gick upp rejält i vikt. – Jag kunde knappt röra mig men tänkte, så är det väl när man är gravid. Men det jobbiga var att fog- lossningen inte gick över när Johan var född. Istället spred den sig till armarna. Det gick så långt att hon knappt kunde hålla i ratten när hon körde bil. – Min läkare sa att man får inte foglossning i armarnamen jag fick det i alla fall. Sakta, sakta förvärrades situatio- nen, hon fick svårt att komma i och ur bilen och när hon skulle gå ut och gå med barnvagnen brände det under fötterna. – Dessutom fick jag dålig kondi- tion. Jag var tvungen att sluta simma. När jag kom i vattnet blev jag alldeles blå och det gjorde ont överallt, sprängde. Allting stelnade. Till dettakomotaliga influensor och bihåleinflammationer. Av läkarna fick hon höra, att det nog handlade omnågot reumatiskt och hon fick remiss till en reumatolog. Där fick hon diagnosen Raynaud syndrom. – Det var bara att försöka accep- tera. Jag läste på nätet att man skulle få blåa, vita fingrar och fötter och det hade jag, men medicinen som skulle hjälpamot dendåligablodcirkulationen fungerade inte. Oro för babyn Man försökte hitta andra mediciner, men inget hjälpte någon längre period, istället blev hon sämre och sämre. –Dosen avvärktabletter bara ökade och ökade. Till slut åt jag minst 14 om dagen plus cortison och blev cortison- tjock. Eftersom bindväven stelnade så stelnade också mitt ansiktsuttryck. Läkarna propsade på att hon skulle gå ner till 80 procents arbetstid ett tag. – En dag i veckan sov jag bara men smärtan var där lika väl. På mötena på jobbet hade hon elek- triska vantar som höll 38 grader. Tap- Äntligen lyder armar och ben igen Pia Björemark har fått livet tillbaka...