TF-Bladet_1-11

15 TF-BLADET NR 1/2011 INFORMATION pade honnågot på golvet, så kunde hon inte ta upp det själv. – Alla ställde upp! Hemma i huset, på ett och ett halvt plan, blev vardagen en pina. – Jag tänkte, varför skaffade vi ett hus med trappor. Trots allt ville familjen gärna ha ett barn till. Men det skulle visa sig inte vara så lätt, men efter ett sent missfall väntade Pia äntligen Sofia. – Läkarna sa att alla mina medici- ner skulle kunna inverka på fostret så jag beslutade mig för att ta bort så mycket sommöjligt. Graviditeten fortskred som den skulle, men hela tiden kände Pia på sig att något var fel. – Jag gick upp i vikt men barnet växte inte. Till slut övertygade hon läkarna om att det inte gick att vänta längre. De måste ta ut barnet med kejsarsnitt. Grep halmstrået – Samtidigt var jag livrädd. Operationen gick bra men babyn var helt utsvulten eftersom hon inte hade fått någon näring den sista tiden i magen. Orsaken var en förkalkning i moderkakan och stopp i navelsträngen Efter förlossningen kom nästa chockbesked. Läkarna berättade att Pia hade fått tre blodproppar i moder- kakanunder graviditeten. Proppar som hon inte känt av och som kunde ha gått vidare till hjärtat eller hjärnan. – Hade det hänt, hade kanske var- ken jag eller Sofia funnits nu… Ögonen blir glansiga bara hon tän- ker på det. – Man känner sig väldigt ödmjuk inför att det gick som det gick. Under barnledighetenblevPias till- stånd sämre och sämre, det brände under fötterna när hon försökte gå ut medbarnvagnen. Lederna stelnademer och mer.. – Nu sa de att jag hade diffus Sklerodermi, som betyder hård hud, och jag insåg att det inte var en ljus framtid som väntade med starkare och starkare mediciner och cellgifter. Trots allt försökte hon tänka posi- tivt. – Det finns ju små snygga smidiga rullstolar. Hela tiden hade hon haft enmetall- smak i munnen och plötsligt kopplade hon ihop det med ett tandläkarbesök 2001. – Jag ville ju inte ge upp utan hoppades på ett under, säger Pia och berättar hur hon kom ihåg att tandlä- karen borrat i en tand med en stor amalgamfyllning och gjort en plast- fyllning. Hon grep halmstrået. – Kanske var jag kvicksilverför- giftad och måste amalgamsaneras. Pia tog kontakt med Folktandvår- den och berättade om sina misstankar men de slog ifrån sig med händer och fötter. Hon gick vidare till en privat- tandläkare, inte heller han ville lyssna på henne. – Jag var för ung för att kunna få sådana symptom. Men så när hon var och handlade en dag på Stenungs Torg såg hon en tandläkarskylt och hon gick in på vinst och förlust. – De hade jobbat med amalgam- sanering förut och var beredda att hjälpamig. När hon berättade om projektet för sin reumatikerläkare var han lite skep- tisk. – Han sa "men tror du på det så tror jag på det". Samtidigt kom vi överens om att om detta inte fung- erade så skulle jag börja med cell- gifter, mitt hus skulle helt handikapp- anpassas, jag skulle gå på dagvård. På nätet hittade hon Tandvårds- skadeförbundets hemsida där det stod hur man skulle förbereda sig inför en amalgamsanering. Bland annat hand- lade det om att ta olika vitaminer och mineraler. – De skrev också att resultatet av behandlingen tidigast skullemärkas sex till tolv månader efter det att sanering- sarbetet var klart. I september 2009 började de mödo- samma behandlingarna. Kunde gå igen – Elva tänder med amalgamfyllningar skulle göras om. En viss tid skulle gå mellan varje besök och trots att jag hade en hög smärttröskel så gjorde det ont varje gång bedövningen släppte. I mars 2010 var allt klart. Pia hade värk som vanligt, våren kom, dagarna gick men så en tidig morgon i juli 2010, det var varmt och fåglarna kvittrade. Pia öppnade ögonen och märkte att hon kunde sträcka upp armarna ovanför huvudet. – Det kändes helt overkligt, under många år hade det varit omöjligt. Innan de andra vaknade tog hon sig ner till köket och satte på en tvättma- skin. – Vilken känsla! När familjen skulle gå till badstran- den samma dag ville hon följa med. – De trodde att jag skojade! Jag kunde ju inte gå.. Dagen därpå återvände värken, hon vilade ut men så kom den där känslan tillbaks, jag kan röra mig, jag vill röra mig. – Så en eftermiddag när Carl-An- ton kom hem hade jag plockat ur tork- tumlaren och stod och dammsög. Framstegen kom slag i slag, prome- nader till affären, gå ochhämta på dagis, leka med barnen. – Förut hade de bara vetat, mamma har ont,mamma kan inte leka. Nukunde jag lyfta dem och krama dem. Forts. sid 16