13 TF-BLADET NR 2/2020 art, till exempel gris eller ko) och isogena (från person med identiskt genmaterial såsom tvilling) eller alloplastiska (syntetiskt ben). Allogent bentransplantat Detta kan tas från en levande donator, till exempel i samband med inopererandet av en ny höftled, eller från en avliden person. Transplantatet befrias från sina proteiner och steriliseras, men trots detta kan immunreaktioner inte helt uteslutas. Fördelen är att mängden tillgängligt ben är obegränsad. Litteraturen beskriver hög lyckandefrekvens, men metoden är inte godkänd i alla länder på grund av risken för immunsvar. Xenogent transplantat Detta material består av den oorganiska komponenten av djurets benvävnad efter avlägsnande av den organiska delen. Benpartiklarna fungerar som en byggnadsställning för patientens inväxande benceller och arbetar osteokonduktivt, det vill säga guidar patientens egna celler till att använda ställningen för att producera eget käkben. Materialet resorberas inte fullständigt och kan finnas kvar i decennier efter operationen. Fördelen är den obegränsade volymen och att materialet använts inom tandvården i flera decennier. Men enstaka patienter kan reagera på det. Alloplastiskt transplantat Syntetiskt ben används mycket inom oralkirurgin med hög lyckandefrekvens. De två mest populära är beta-trikalciumfosfat (B-TCP) och hydroxyapatit (HA). Alternativ är calciumkarbonat, bioaktiv glaskeramik och mikroporös komposit, vilka dock spelar en mindre roll inom oralkirurgin. Eftersom materialen är syntetiska och alltså inte innehåller något protein, orsakar de ingen allergisk reaktion. Såväl B-TCP som HA är komponenter i naturligt ben och fördelarna är uppenbara; obegränsad mängd och ingen immunreaktion. Dock har några material en sämre förmåga att omvandlas till patientens egna käkben. Blodkoncentrat ganska okänt Blodkoncentrat används sedan länge inom många olika medicinska områden, men det är fortfarande ganska okänt inom odontologin. Blod tas från patienten som opereras och därefter centrifugeras det för att separera de olika blodcellerna. Huvudsakligen de vita blodkropparna (leukocyterna) och trombocyterna (blodplättarna) koncentreras och blandas med bentransplantatet. Både leukocyterna och trombocyterna innehåller proteiner som kallas tillväxtfaktorer och som är av största vikt för ny benbildning. Skyndar på benbildningen Den stora fördelen med denna metod är att alla transplantatmaterial som blandas med blodkoncentrat skyndar på benbildningen och gör det mer ”biologiskt”, eftersom materialet bäddas in i patientens genetiska information för regeneration i läkningsområdet. Det finns ingen kontraindikation för ingreppet, bara fördelar för patienten. Det finns olika system på marknaden bland annat nämns; PRP (Platelet Rich Plasma), PRF (Platelet Rich in Fibrin) och PRGF (Platelet Rich in Growth Factors), som alla har samma funktion. Diskussion Vilken metod är då bäst? Själv har jag prövat alla metoderna med mycket bra men något varierande resultat. Det viktigaste av allt är den kirurgiska skickligheten. Beträffande frågan om den mest biologiska metoden föredrar jag antingen patientens egen benvävnad eller ett syntetiskt material. Jag har haft mycket hög lyckandefrekvens med båda metoderna och ingen immunreaktion har associerats med implantatet. Jag litar på blodkoncentratets enorma effekt på sårläkning, minskade postoperativa besvär och mycket goda långtidsresultat. Marcel Wainwright, professor i implantologi (arbetar som tandläkare i Tyskland och Schweiz) Ibland behöver käkbenet förstärkas för att man ska kunna sätta in implantat. Här användes syntetiskt trikalciumfosfat. Foto: Marcel Wainwright. Tandläkaren tar patientens eget blod, centrifugerar det och får två fraktioner. Den ljusa översta delen blandas med benersättningsmaterialet för att påskynda bildning av ben. Foto: Ann-Marie Lidmark. Centrifug för att framställa PRF från eget blod. Foto: Ann-Marie Lidmark. Exogena bentransplantat kan tas ifrån exempelvis gris. Foto: Pixabay BENTRANSPLANTAT
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=