TF-Bladet_3-13

2 TF-BLADET NR 3/2013 FÖRBUNDSSTYRELSENS SPALT MargarethaMolius. Avgiftning bättre än piller Hur vore det om psykvården fokuserade på avgiftning istället för starka piller som ger svåra biverkningar på en redan svårt belas- tad kropp? V ården skriker om bristande resurser i alla led, värst tycks det vara i psykiatrin, därman under åren bara får fler och fler pa- tienter och som inte blir friskare trots alla nyamediciner. Man hittar allt fler som får diagnoser som kräver be- handlingavolika slag,men inte i något fall tar vården till sig det faktum att många påverkas av bådemetaller från amalgamfyllningarochmiljögiftersom vi omges av. De piller, som ska hjälpa en sjuk patient, medför ofta en hel del svåra biverkningar, som får till följd att de ofta förvärrar den belastning som finns och är ständigt pågående i kroppen. Man skulle kunna hoppas på att vården funderar över den alternativa möjlighetenatt se till att avgifta i stället för att tillföra mer och mer gifter. I Tf kommer vi ofta i kontakt med patien- ter som ansetts vara psykiskt sjuka eller ha drabbats av olika demens- sjukdomar utan att vården reflekterat över vad som är hönan eller ägget. Berättelser ur det verkliga livet Jag vill här redovisa ett par fall som vi i Tf kommit i kontakt med. En kvinna var sedan många år så sjuk att hon under flera år varit säng- liggande utan att klara några dagliga sysslor. Hon var svårt sjuk och trodde attmaten hon fick var förgiftad, så hon vägrade i princip att äta. Det hela ledde till att ett tvångsomhänderta- gande var aktuellt, men maken var envis och menade att det fanns en bakomliggandeorsak.Under årenhade man försett henne med ett ganska stort antal amalgamfyllningar ochdessutom mycket starka psykmediciner. Efter kontakt med Tf fick man tag på en tandläkare somtog bort fyllning- arna, i alltför rask takt enligt våra rekommendationer, så detta blev en ny påspädningavförgiftningen.Underlång tid troddeman att hon inte skulle kunna återhämta sig, särskilt med tanke på biverkningarna av de starka och bero- endeframkallande medicinerna. Men medenvist arbeteochkosttillskott samt försiktigt utsättande av medicinerna har hon repat sig på ett sätt som ingen vågade tro på för några år sedan. Idag använder hon sin tid till att sköta hemmet, laga mat, göra inköp medbilenochkan samtidigt göra endel arbetsuppgifter i makens firma så som hon gjort före sjukdomen. Hon är aktiv och alert på ett sätt som ingen trodde för några år sedan. Det som syns utåt är en viss kvardröjande tremor men den är inte besvärande eller ger pro- blem i det dagliga livet. Återgången till normalt liv har tagit många år och medfört oerhört många kontakter med oss i Tf, inte att för- glömma stöd från familj ochhjälpaven kunnig läkare på området. Makens engagemang har varit ovärderligt och hans sökande efter fakta har gett posi- tiva resultat. Detta fall visar att man trots ganska hög ålder kan räkna med förbättringar och inte tvärtom, om orsaken till pro- blemen avlägsnas, men det tar tid. Enligt Tf:s uppfattning har vår motståndarsida ofta påstått, att sane- ring inte ger positiva resultat, när dessa påståenden i själva verket grundar sig på för korta uppföljningstider. En kvicksilverbelastning, sompågått från barndomsårenmed ständig tillförsel av kvicksilver och andra metaller, gör att kvicksilver ochmetaller inte kan lämna kroppens depåer lika snabbt som man avlägsnar de synliga fyllningarna. Då har man inte förstått eller insett att kvicksilvret ansamlas i allakroppsorgan utanför tänderna. Det är även nödvändigt att sanera bort amalgam under guldkronor och broar. Enligt en gammal redovisning från Berner & Hjelm hade man bytt ut amalgammot guld, alternativt inte alls tagit bort kronor eller broar, trots att man regelmässigt har haft gamla amal- gam under dessa konstruktioner. Se- dan har man gått ut med uppgifter att sanering inte hjälper. Ett annat fall, som belyser detta, gäller en av våra tidigare aktiva tand- sköterskor, som under många år vår- dades för begynnande demens. Hen- nes situation var den att hon hade en stor guldbrygga i hela överkäken och att det fanns amalgam under kunde man se med blotta ögat, eftersom hon fått så kallade amalgam-tatueringar i slemhinnorna. Trots att vi i Tf påtalade den stora risken med att ha kvar denna belast- ning, fanns det inget gehör frånmakens sida att lyfta bort bryggan och under- söka vad som fanns under. Själv hade