TF-Bladet_4-11

19 TF-BLADET NR 4/2011 INFORMATION 7LWDQLPSODQWDWHQ KDU EOLYLW QnJRW DY HQ KHOLJ NR LQRP NLUXUJLQ Per-Göran Brånemarks upptäckt och uppfinning har fött miljoner implantat varje år i hela världen, och de flesta har gått bra. Uppskattnings- vis sitter mer än 90 pro- cent av implantaten kvar utan problem och fyller sin funktion för att bära proteser eller kronor. Men mer än flera tusen människor lider av sina titanimplantat, helt enkelt därför att de ger upphov till elektrisk spänning, om andra metaller finns när- varande i kroppen eller om kroppen inte tolererar närvaron av titan. T itan är en metall, som rostar somalla andrametaller i en sur miljö, vilketmunnenär, släpper joner, vilket störnervsystemet ochkorr- oderar i kontakt med fluor. Det finns alltså ibland anledning att avlägsna titanimplantat om en person har stör- ningar, som kan förknippas med när- varon av densamma, omobehagen och patologiskasymptomharuppträtt i sam- bandmedplaceringenav titanimlantat. Många gånger är det en svårmätbar, subjektiv upplevelse, men inte desto mindre obehaglig eller smärtsam för patienten. Det är ofta omöjligt för en behand- lande läkare eller tandläkare att objek- tivt ställa någondiagnos, eftersomman inte sällan är helt hänvisad till patien- tenssjukdomsbeskrivning.Det taremot att acceptera en patients beskrivning av en hel serie symptom, som man tidigare aldrig satt i samband med implantatbehandling. Implantatbehandling är fortfarande exklusiv, ävenomdenutförs rutinmäs- sigt på många patienter tack vare ut- vecklade tekniska och diagnostiska system, men varje implantatplats och placeringen av ett implantat därstädes är unik, varför en lyckad installation betraktas som något ofelbart, som ab- solut inte får ifrågasättas eller pillas på i form av individuellt anpassade lös- ningar utanför de rekommenderade systemen, eller, värst avallt, extraheras, i synnerhet om där inte finns något fel. Motståndet inomyrkeskåren att ac- ceptera fenomen som el-överkänslig- het, besvär från närvaron av tung- metaller i odontologiska protetiska er- sättningar gör det svårt och ibland omöjligt för patienterna med dessa besvär utan symptomnummer i någon officiell lista över sjukdomar att få gehör för sina problem och än mindre hjälpmot besvären. I synnerhet omdet innebär en så drastisk lösning som att avlägsna ett ofelbart implantat. Man kan undra i det sammanhanget,varför det skulle vara förknippat med mer tveksamhet och vånda för tandläka- ren/käkkirurgen än för patienten, som både betalat för en kostsam behand- ling och varit den som utstått smärta och obehag i samband med själva in- greppet? Tror man inom kåren på fullt allvar att någonmänniska skullekomma och be tandläkaren ta bort ett titanimplantat bara för att det är kul? Var kommer denna beredvillighet ifrån, att erbjuda patienter remiss till psykisk undersökning? Tror man sig verkligen om att vara kapabel att av- göra en sådan sak utifrån ett futtigt odontologiskt perspektiv? Nej, rädslan för att stöta sig med kolleger och professorer, att gå utanför konventionen, att få sitt behandlings- förslag kritiserat av Socialstyrelsen el- ler refuserat avFörsäkringskassan, den väger tyngre än tandläkarens själv- klara, professionella rätt, att utifrånkun- skap och egen och patienternas erfa- renhet dra slutsatser och pröva alterna- tiva vägar som inte alltid är "mid- streams". Det är ofta en grov förolämp- ningatt avfärdapatientenmedengrund- lös remiss, där man tolkar en vanlig berättigad oro för sin hälsa som ett utslagavgalenskap istället för att hjälpa patienten att välja såsomyrkesansvaret kräver. Bobbie Beckman. Forts. sid 20