13 TF-BLADET NR 4/2020 MELISA-TESTET let. MELISA-testet är dock en av få versioner av LTT som utvecklats till en standardiserad, reproducerbar och validerad testmetod. Det finns flera skillnader mellan vanlig LTT och MELISA, till exempel mängden blod som behövs. Viktigast är dock att resultaten bekräftas med studier i mikroskop. MELISA-testet är validerat sedan 20031 och har använts i flera studier på universitetsnivå (melisa.org/articles). Den kliniska relevansen har också publicerats2. MELISA-testet kan användas för att undersöka om en person är allergisk mot metaller som finns i tandfyllningar, tandställningar och olika typer av implantat. Det går också att mäta metaller och ämnen som finns i omgivningen som föroreningar eller ämnen som finns på kroppen i form tatueringar, smycken eller smink. Genetisk känslighet Alla människor reagerar inte allergiskt eller autoimmunt mot metaller. För det krävs en genetisk känslighet. Det behövs inte heller någon särskilt hög dos av ämnet i fråga, utan mer en lång tids lågdosexponering för att känsliggöra lymfocyterna, till exempel kvicksilverånga från amalgamfyllningar eller nickel från nickelinnehållande smycken eller någon annan källa. Det överaktiva immunförsvaret kan ge symtom lite varstans i kroppen, såsom inflammation och smärta, kronisk trötthet, led-och muskelsmärta, nedsatt kognition, depression, huvudvärk eller fibromyalgi. På senare tid har vissa ortopeder uppmärksammat att höft- eller knäledsproteser kan ge sjukdomssymtom systemiskt i kroppen eller en steril inflammation (en immunreaktion som inte orsakats av virus eller bakterier) runt implantatet, ett kroppens eget sätt att försöka avlägsna det. Viktigt är att förstå metallernas olika påverkan i kroppen. MELISA-testet mäter immunförsvarets reaktioner, där dosen inte är avgörande för en genetiskt känslig person. Många metaller, speciellt kvicksilver, verkar också toxiskt (giftigt, skadligt) och kan negativt påverka många kemiska processer i kroppen. Då handlar det om dos och gränsvärden. Skonsamt och precist MELISA-testet har, till skillnad från hudtest (lapptest), fördelen att det inte utsätter patienten för någon ökad sensibilisering för det eller de ämnen patienten kan vara allergisk emot. Hudtestet är också mer okänsligt än MELISA-testet. Hudtester görs genom att doktorn sätter plåster på ryggen med en liten droppe av det ämne som ska testas. Efter några dagar läser man av det och ser eventuellt en inflammation. Den kan bara uppkomma om en känsliggjord lymfocyt i blodet kommer i kontakt med metallen. Testet är svårt att läsa av och det kan bli både falska negativa och falska positiva provsvar. Utvecklade testet Vera Stejskal, känd av många metallskadade tandvårdspatienter, utvecklade MELISA-testet under sin tid på Astra Läkemedel i Södertälje, där hon var chef för den immunotoxikologiska avdelningen. Vera lämnade Astra 1996 för att på heltid utveckla MELISA-testet och driva forskning av metallallergi. Studier visade gång på gång att individer med skilda hälsoproblem såsom kronisk trötthet, autoimmunitet och bindvävssjukdomar hade lymfocyter som reagerade mot metaller som de var exponerade för. Oftast via tandlagningar. När de allergena metallerna togs bort, förbättrades eller försvann hälsoproblemen. Ett nytt MELISA-test som tas efter saneringen visar tydligt att Stimulationsindex sjunker i takt med att immunsystemet lugnar ned sig – ”inkräktaren” har besegrats. Vera var en fantastisk forskare som arbetade systematiskt för att få fram orsaken bakom olika sjukdomssymtom. Hon deltog och stöttade många sjuka människor i deras kamp för att tillfriskna. Hon har publicerat omkring 100 vetenskapliga artiklar. Tyvärr blev Vera sjuk och kunde inte fullfölja alla idéer och tankar hon hade. Hösten 2017 avled hon. Det finns dock flera internationella konferenser som spelat in henne och lagt upp dem på Youtube. Lyssna exempelvis till Jeffrey Blands anförande ”Immunotoxicology A Tribute to Dr Vera Stejskal”. Här framgår det tydligt vilken avgörande betydelse Vera har haft i förståelsen av detta nya forskningsfält. Så började det En god vän som arbetade på Astra samtidigt med Vera var intresserad av min verksamhet med att hjälpa amalgamsjuka patienter. Han pushade för att jag skulle träffa Vera och berätta om de tandvårdsskadade, kvicksilver och deras problem att bli trodda. Under hösten 1990 besökte jag flera gånger Vera på Astra. Hennes entusiasm och nyfikenhet smittade av sig. Vi inledde ett samarbete. Ett år därefter deltog Vera och jag på IAOMT:s möte i Seattle, där jag delade mina erfarenheter av behandling av de amalgamskadade. Vera, som MELISA-testet bygger delvis på att man tittar på blodet i mikroskop. Här syns vita blodkroppar som delar sig. Foto: Elizabeth Valentine-Thon. ”Det överaktiva immunförsvaret kan ge symtom lite varstans i kroppen, såsom inflammation och smärta, kronisk trötthet, led-och muskelsmärta, nedsatt kognition, depression, huvudvärk eller fibromyalgi.”
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=