Lugnt inre välmående

säng inte kvar. Jag fick veta att hon hade opererats en gång till. Sedan gick dagarna och jag låg här på kvällarna och försökte somna, men det gick inte. Jag grät emellanåt. Jag var trött, men gick till jobbet som industrimålare för jag ville inte sitta hemma och tycka synd om mig själv. Jag sov några timmar i taget, sedan grät jag och tankarna for i väg. Jag visste ju inte vad det skulle bli av vårt liv. Sjuttonde dagen efter stroken vaknade Rita till liv. Då pratade hon osammanhängande. Hon ville att jag skulle berätta vad som hade hänt eftersom hon hade en lucka på mer än två veckor. Sedan sa de att hon hade fått en personlighetsförändring, men vad innebar det? Det visste man ju inte. Jag fick ingen kurator att prata med. Men Ritas läkare var mycket trevlig och det samtal vi hade fick mig att komma på benen igen. Hur förändrades ert liv? Det som har varit svårast var att hon inte längre hade någon tillit till sig själv. Hon kunde inte göra saker hon gjort tidigare. Alla som drabbas av stroke har det här problemet, att man inte är samma människa. Då slits man mellan det gamla och det nya jaget. Rita träffade en bra läkare nere på vårdcentralen och han rådde henne att glömma sitt gamla jag och bli en ny människa. Doktorn menade att hon skulle vara mer självisk. Efter stroken blev hon mer tillbakadragen och folkskygg och det var också svårt för mig att anpassa mig till den nya situationen. Livet är inte ett mönster, det är en irrfärd. Då får man försöka komma på rätt spår igen. Det tog sin tid, men Rita 105