Lugnt inre välmående

Lennart & Marie 110 Lennart: Jag är snart 85 år och fick Parkinson för tre år sedan. Jag upptäckte det genom att jag började gå sämre. Så småningom gick jag till min doktor och berättade om mina bekymmer. Hon föreslog att jag skulle få en remiss och titta på om jag hade Parkinson. Det tog sin tid, men till slut kom beskedet. Det är klart att i början var jag förtvivlad. Samtidigt var jag nästan 82 år och många får sjukdomen mycket tidigare, i unga år. Jag insåg att om jag får Parkinson så sent kommer jag att hinna dö flera gånger om innan jag blir drabbad. Sjukdomen har ändå hunnit förändra ganska mycket för mig. Jag är inte alls så aktiv som tidigare, jag får ta det mesta i en helt annan takt. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Jag har fått anpassa mig, men måste säga att jag har fått mycket hjälp av Parkinsonförbundet. De ordnar fina föreläsningar så att man får ta del av det som händer i Parkinsonvärlden. Sedan har vi Parkinson i Lund, som gör ett fantastiskt jobb. Där finns många goda krafter. De ställer upp för oss och gör att jag träffar många andra som har samma sjukdom. En del av dem är mycket värre däran än jag och jag kan förundras både över deras livsglädje och över vilket bra sällskap de är. Det är det positiva i mitt liv. Jag har inrättat mig så att jag går på balansträning, på Parkinsonövningar och lite gymnastikprogram, där jag följer med så gott jag kan. Men samtidigt kan det vara svårt att bestämma saker och ting i förväg. Jag vill så gärna vara med, men just den dagen jag ska göra någonting är jag kanske inte alls i form och då är det inte speciellt trevligt. Nu kommer min son ner i helgen och då ska jag göra allt för att visa upp min goda sida