Lugnt inre välmående

visste jag ingenting om stroke. Det var min dotter som googlade och pratade med läkare. Efter tian tänkte jag att jag var helt bra igen. Jag kunde gå, cykla och laga mat, det var ingenting som var fel. Jag levde som vanligt, ett snabbt liv. Det var så många saker som måste göras; måste, måste, måste. Efter tre år fick jag stroken. Jag tränade hela tiden, men någon månad innan jag fick min stroke märkte jag att jag inte hade ork att träna. På jobbet var det nedskärningar. Jag tyckte att mina arbetskamrater pratade för mycket och jag ville att mina öron skulle stängas. Jag orkade inte. Jag var känslig både för ljud och ljus. Jag ville äta i lugn och ro där ingen pratade. Så fick jag min stroke. Efter ett par dagar skickade de hem mig. Jag kände mig som ute på havet, det bara gungade. Ett par-tre veckor låg jag mest ner, för det kändes bäst. Sedan reste jag mig och gick ut. I början hade jag rullator, sedan gick jag ut med hundarna och långsamt blev det bättre. Efter några månader lämnade jag tillbaka rullatorn. Hur förändrades ditt liv efter stroken? Först var jag helt borta. Efter några veckor tänkte jag att jag måste göra någonting själv. Det fanns ingen hjälp att få. Jag ringde till ett ställe och började träna där. Jag kunde inte stå på ett ben och kunde inte hålla balansen om jag slöt ögonen. Det bara snurrade. Efter ett par år började det stabiliseras. Jag har blivit svagare. Jag kan inte städa hela lägenheten som jag gjorde tidigare. Jag tar en hörna i dag och en annan i morgon. Jag tvättar bara ett fönster i taget. Och jag vet att jag inte måste. Det har jag lärt mig. Det allra bästa nu är när jag får hoppa och träna Ela 120