Lugnt inre välmående

Hur märkte han det? Det var faktiskt jag som märkte det. Vi var ute och gick och när jag höll honom i handen kändes han så stel, han pendlade inte med armen. Det var som att hålla i något som inte hängde med. Jag har jobbat som chefssekreterare vid medicinska fakulteten på Lunds universitet, så någonting klingade till hos mig: ”Vi får nog gå till en läkare.” Hur har det påverkat ert vardagsliv? Inte så mycket de första åren, tycker jag. Vi levde nog på som vanligt för medicineringen är väldigt bra med tillsättningen av dopamin. Men när åren går blir sjukdomen också förvärrad. Det blir aldrig bra, det blir bara sämre. Det går inte att stressa en person med Parkinson. Det går inte att säga: ”Skynda dig nu, vi har bråttom till bussen, den går om fem minuter.” Vad händer då? Då går det långsammare, då stannar allting av. Det blir motsatt effekt. Det går inte att knyta skorna, det går inte att sätta på sig jackan. Det gäller att planera allting i god tid: ”Om en halvtimme ska vi gå, du kanske ska börja nu.” Man måste ha tålamod. Det gäller att ha fantasi också, hur man ska kunna trixa till det. Man måste visa respekt för personen som är sjuk, för det är ju fortfarande samma person. Man är ju inte sin sjukdom. Parkinson kan ju yttra sig på många olika sätt… Det är en väldigt individuell sjukdom. En del får kraftiga skakningar, som ofta är det första man ser. Hos en del kanske ena foten släpar efter. Lennart har den stela varianten. Man brukar prata om tre grenar: 46 Monica