Lugnt inre välmående

Hur har du kunnat komma tillbaka? Jag tränade väldigt hårt. I Orup driver de på en på ett bra sätt. I Ystad försökte de trycka ner mig i rullstolen, men i Orup försökte de få upp mig från den. De var så rädda i Ystad för att jag skulle gå och ramla och bryta lårbenet. Men dagen innan jag fick min stroke blev jag avslängd av en häst utan att skada mig. Jag var 47 år då. De flesta som låg där var över 80. De var vana vid äldre patienter. Jag kämpade på och har fortsatt att kämpa. Det är väldigt viktigt för mig att vara så självständig som möjligt. Visserligen jobbar jag med Strokeföreningen, men jag vill inte identifiera mig med stroken. Vissa blir sin sjukdom. Jag är medveten om att det är massor av saker som jag inte kan göra och som jag kunde förr. Jag älskade att åka skidor både på längden och utför. Det finns ingen chans att jag kan göra det igen, hur mycket jag än tränar. Jag har alltid seglat mycket. Mitt första jobb var som seglingslärare när jag var 15 år. Jag har en kompis med segelbåt och jag sitter och styr och navigerar, så jag kan fortfarande vara med även om jag inte kan springa på däck och sätta segel. Hur har din vardag förändrats i övrigt? Inom vården har vi ett begrepp som heter ADL, allmänt dagligt liv. Jag kan duscha och raka mig, jag kan klä på mig och klä av mig. Är jag absolut tvungen kan jag dammsuga också. Jag kan putsa de fönster som man inte behöver en köksstege för att nå upp till. När jag hade blivit utskriven från Orup var jag fortfarande fysiskt sämre än vad jag är i dag. Jag tänkte att jag måste rycka upp mig och testa min självständighet. Jag hade lyckligtvis en automatväxlad 58 Allan