Lugnt inre välmående

Christer & Maud 72 Christer: Jag hade i 35-årsåldern gått från ett arbete som ekonom till sjukvården för att bli läkare. Det som upptog mitt intresse var neurologi. Min Parkinson fick jag för cirka 30 år sedan. Första gången jag märkte att det var något konstigt var på ett hotellrum i New York. Jag upptäckte i badrummet att jag inte kunde greppa riktigt om tvålen. Hemma igen fick jag diagnosen. Som överläkare och neurolog hade jag ju mött många patienter med Parkinson. Jag hade god kännedom om denna sjukdom och de konsekvenser denna kan ge efter längre tid. 2003 fick jag inopererat DBS, deep brain stimulation, dvs elektroder i hjärnan som ger god effekt på Parkinson. För mig att leva med Parkinson kan innebära att jag blir stel, off, och fryser fast när jag ska gå. Jag blir också fort trött. Så småningom märkte jag att det var svårt att arbeta så jag gick i pension i förtid. Maud: Jag är sjuksköterska och vårdadministratör, och innan jag pensionerades jobbade jag inom äldrevården. När vi kom hem från resan till New York fick Christer sin diagnos, men vårt liv fortsatte ändå med 150 kilometer i timmen. Christer jobbade väldigt mycket, men vi hade också en aktiv fritid. Varenda fredagskväll var det i väg till någon bilbana och där höll vi till hela helgerna. Sedan började han spela golf och då var han lika tokig där! Det kunde storma hur mycket som helst, men vem var det som var ute och spelade om inte Christer? Trots att han har haft sjukdomen så länge har hans motto varit att Parkinson inte ska stoppa honom.